Våldet från höger söker upp sina offer
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-07-08
Före detta högernationalisten Kim Fredriksson om nazirättegången i Malmö
Natten till den 8 mars 2014 attackerades flera personer efter en feministisk demonstration som avslutades på Möllevångstorget i Malmö.
Attacken utfördes av människor som jag själv har umgåtts med.
I veckan satt en av dem i Malmö tingsrätt och försöker hävda att han handlat i nödvärn bland annat genom att utmåla offren som våldsamma vänsteraktivister.
Bakom sig har han den samlade nationella rörelsen.
När jag tittar på sajten Fria Tiders texter om Showan Shattak känner jag igen bilden de vill måla upp. Det var nämligen jag som gjorde researchpaketet om Showan och skickade det till Fria Tider. Det var år 2010 och då handlade det om hans tid som aktiv inom SSU och den autonoma vänstern i Malmö. Även den Sverigedemokratiska rörelsen via Avpixlat har valt att anamma samma bild som de radikala etno-nationalister de officiellt tar avstånd från.
En av de åtalade, Andreas Carlsson, dök upp i min bekantskapskrets när han fortfarande var med i ungdomsförbundet Nationell Ungdom i Malmö. Han tillhörde en krets av unga arga nationalister som bodde i Malmö med omnejd och jag minns hur hatfylld han var. Efter att hans far dog växte Carlsson upp i ett faderlöst hem. Jag minns hur han berättade hur han kom in i den så kallade rörelsen. Enligt egen utsago umgicks han mestadels med invandrare och knarkade i början av högstadiet. Efter att ha blivit utstött och därefter rånad av andra invandrare började hans invandrarhat växa och det dröjde inte länge förrän han sökte sig till likasinnade på internet.
Han fann Nationell Ungdom, gick på personligt infomöte och togs därefter in i organisationen. Det tog inte lång tid innan han började få kontakt med andra mer erfarna och brottsbelastade aktivister, varav en hel del tillhörde den nationella rörelsens mest destruktiva delar, som jag själv och andra militanta aktivister inom bland annat nätverket Blood and Honour och NSF, enligt Expo och Researchgruppen.
Precis som jag hade gjort åren dessförinnan, anammade den unge Carlsson den nationella internkulturen till fullo. Nationella t-shirts varvade med kriminalitet och en mentalitet som gjorde gällande att man på något sätt hade rätt att stå utanför samhället. Man var ju en revolutionär nationell aktivist, varför skulle man lyda ”judestyrda lagar” som motarbetade den nationella rörelsen? Exakt den mentaliteten fick många av oss att begå brott, utföra politisk sabotageverksamhet och fruktansvärda våldsdåd.
Jag har tidigare beskrivit den nationella internkulturen och hur delar av den nationalistiska högern ser ut på riktigt, bortom propagandasajternas metapolitiska nyhetsreportage.
”Rödingjakt” kallade man till exempel en sak man ägnade sig åt.
Det skedde oftast på fyllan och gick ut på att gå ner på stan och leta upp människor som man trodde var vänstersympatisörer. Hittade man inga brukade man ge sig på lokaler eller begå någon annan form av politiskt motiverad brottslighet.
Jag och Andreas Carlsson brukade gå runt i exakt samma kvarter där han nu är misstänkt för att ha försökt mörda flera personer. Den enda anledningen till att vi rörde oss på Möllan på den tiden var för att ge oss på vänstern. Dels handlade det om att pissa revir och successivt skapa sitt eget territorium. Men det handlade lika mycket om våld som politisk praktik, med syftet att sätta skräck i sina motståndare – en medveten strategi som fortfarande används, vilket Möllan-attacken är ett tydligt bevis på.
Det är en sanning som de högernationella alternativmedierna inte vill tala om men som varenda nationell aktivist känner till. För hur skulle det se ut om de helt plötsligt bekräftade den bild som radikala socialister har vittnat om i åratal?
Då skulle det bli svårt för tidningar som Kvällsposten att svälja den fascistiska propagandan om nödvärn och våldsamma vänsteraktivister. Så kan man ju inte ha det och det förstår de nationella.
På sidan 794 i förundersökningen bekräftar en av de misstänkta hur den högernationella mentaliteten fungerar i realiteten.
Mannen uppger att nu i efterhand var det dumt att gå till Möllan. Han tillfrågas igen varför de gick dit, och uppger att de ville visa sin närvaro men att de inte hade något syfte att attackera någon. Han uppger att det finns politiska motståndare på Möllan. Han berättar hur delar av gänget satte upp fascistiska klistermärken i området, som de själva anser tillhör den autonoma vänstern.
Varför gör man det i ett område som man själv betraktar som fientligt om man inte är ute efter våld?
Den misstänkte mannen slår huvudet på spiken i förhöret när han säger att nazistgänget ville visa sin närvaro. Vad han beskriver är den nationella högerns politiska revirpissande. Meningen är att skapa oro och rädsla hos sina motståndare här i Skåne.
I synnerhet i Malmö och Helsingborg var sådant en realitet under de tre decennier jag själv var aktiv. Tittar man på tiden innan jag klev in i de högernationella kretsarna i början av 1990-talet så fanns exakt samma problematik årtiondet innan bland den tidens skinheads. Även på 1930-talet försökte nationalsocialister störa ut den socialistiska hegemonin i stadsdelen.
Det här är alltså inte nytt. Så här har det sett ut under den nationella högerns 90-åriga historia.
Jag blickar igenom förundersökningen och känner att uttrycket ”antifascism är självförsvar” sätter fingret på vad antifascism verkligen handlar om.
Kim Fredriksson
Före detta organisatör och strateg inom den högernationalistiska rörelsen, numera anti-fascistisk folkbildare och debattör.