Jämställdhet – en svår konst

Jämställdhet är tråkigt. Det saknar helt det patos som feminism kan ha, eller den historiska tyngd som ordet jämlikhet uttrycker. Jämställdhet är det begrepp som getts just rättvisa mellan män och kvinnor, kanske för att det där med jämlikt blandas ihop med likt och det framstår som skrämmande. Problemet med jämställdhetsordet är att det vattnats ut varje uns av radikalitet. Jämställt har blivit allmängods, en lite trevlig krydda att lägga ovanpå en riktig kamp för rättvisa.

Tur då att Vanja Hermele så outtröttligt arbetar med att kartlägga bristande jämställdhet inom kultursektorn. Nu har turen kommit till konstvärlden, som studeras i den av KRO och KIF utgivna lilla skriften Konsten – så fungerar det (inte). Statistik varvas med intervjuer och det hela kan sammanfattas med: läget är illa, men det upplevs bara illa av kvinnor (och några få män). Att vara överordnad ger ett stort privilegium, nämligen att kunna välja att inte se sin överordning. Och att arbeta feministiskt eller för jämställdhet har aldrig gett några karriärpoäng, vilket gör att de flesta undviker det.

Kultursektorn är en extra svår nöt för jämställdheten. Målet för all offentligt finansierad kultur – muséer och konsthallar, teatrar, bibliotek – är att arbeta för jämlikhet och mångfald. Men eftersom det finns ett kvalitetsbegrepp kan det alltid användas mot det som av vissa uppfattas som ”kvotering”. Hur luddigt detta än definieras: ”vi vill visa det bästa, vi vill inte räkna huvuden” är en vanlig ursäkt och förklaring. Som om, vilket Hermele påpekar, det är helt oproblematiskt att ”det bästa” bestämts utifrån en manlig norm. En manlig konstnär arbetar med det allmänmänskliga, en kvinnlig med det kvinnliga.

Det börjar kännas tjatigt att påpeka allt detta. Att konstvärldens manliga nätverk både bevarar och bevakar sina intressen genom att bejaka det man känner igen (det som liknar det man är van vid), aktivt stödja och puffa för det och i nästa andetag påstå sig mycket intresserad av det här med det jämställda. Sedan räknar man lite (fel, som Moderna Museet) eller putsar till ryktet med någon specialutställning (Feminismer räddade Liljevalchs ett litet tag).

Hermeles bok, pedagogiskt indelad i kapitel med argumenten och dess konsekvenser: ”Det är redan jämställt”, eller ”Det är någon annans ansvar” speglar de intervjusvar hon fått av aktörer på konstens fält – Lars Nittve, Lena Adelsohn Liljeroth, Richard Julin med flera. Klart görs att nej, kvinnor visas inte i lika hög grad, får inte lika stora soloutställningar, inte lika stora stipendier, inte lika många toppjobb. De stora kullar som varje år tas in på konstutbildningarna är ofta kvinnligt dominerade. Men sedan tar det slut.

Glastaket i konstvärlden tycks ligga ungefär i höjd med examen. Jag, och många med mig, funderar förstås på hur debatten sett ut med en Adam Odell som psyksjukspelande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.