Sexpack pilsnerfim kräver en återställare
DVD-box med 1930-talsfilmer får tidsepoken att kännas ihålig
Bilderna badar i blont studioljus. Ingenstans går det att skönja expressionistiska ansatser att fånga skuggorna som börjar lägga sig över Europa. Inte heller filmernas intriger låter ana att det är någon fara på torpet, att kravaller drabbar huvudstaden eller att LO bojkottar varor från Nazityskland. Istället får vi se en överförfriskad grosshandlare köra in i en lyktstolpe.
Det brukar sägas att den svenska filmen aldrig har varit lika provinsiell som under 1930-talet. Tillsammans med ljudfilmens nya språkbarriärer bidrog lågkonjunkturen till att svensk film vände sig inåt – istället för stumfilmsårens prestigefyllda exportsatsningar var det lättsam underhållning för en inhemsk publik som stod på studioschemat.
I Det pensionerade paradiset försökte Aftonbladets legendariske filmkritiker Jurgen Schildt om inte ärerädda så åtminstone nyansera bilden av det svenska filmdecennium som i Leif Furhammars standardverk Den svenska filmen senare fick rubriken ”Det fördömda trettiotalet”.
Schildts bok hämtade sin titel från en av den svenska filmhistoriens mest utskällda filmer, Pensionat Paradiset från 1937, och Weyler Hildebrands förväxlingsfars har naturligtvis en framskjuten position även i Den stora pilsnerboxen. Med sina sex digitalt restaurerade filmer från åren 1933-1940 på innehållsförteckningen är den en kulturgärning – även om dåtidens kritiker möjligen vänder sig i sina gravar.
Inte för att tiden plötsligt har skänkt filmerna en samhällskritisk udd, som var omöjlig upptäcka när det begav sig. Men på håll går det lättare att uppfatta och uppskatta andra egenskaper. För att förklara pilsnerfilmens egendomliga tjusningskraft lutade sig Schildt bland annat mot Susan Sontags berömda essä om camp: ”Kärleken till de gamla sakerna beror inte på att de är gamla. Det är bara det att åldrandet och förfallet ger den nödvändiga distansen, eller uppväcker den nödvändiga sympatin.”
Det är framför allt aktörerna som höjer sig över och ger liv åt trivialiteterna: Åke Söderblom, Julia Caesar och Thor Modéen. Faktum är att Den stora pilsnerboxen lika gärna skulle kunnat heta Thor Modéen-boxen. Den omöjligt graciöse komikern från Kungsör tar sig an sina snurriga direktörer och liderliga grosshandlare med samma attack i spelet.
Pilsnerfilm är inte en helt glasklar genrebeteckning och syftar snarare på filmernas låga status än på att ölen flödar. Det råder förvisso ingen brist på förfriskningar i pilsnerboxens filmer, men det är faktiskt oftare frågan om bubblande champagne.
Med undantag för söderkåkscharmiga Augustas lilla felsteg är det nämligen penningaristokratin som står i fokus – av decenniets 240 svenska långfilmer var det också bara fem som behandlade tidens politiska strider eller hade arbetare i huvudrollen. Istället handlar det om pengar, kärlek och lyckliga slut. Visst finns det gott om lustiga figurer, men karikatyrerna är hjärtliga snarare än förgörande satiriska.
I backspegeln är pilsnerboxens filmer lätta att tycka om. Men när jag efter ett sexpack börjar längta efter en återställare, får jag också en bättre förståelse för 30-talskritikens utmattning. Den småborgerliga trevnaden börjar kännas instängd, den maniska optimismen ihålig.
De senaste åren har 1930-talet ofta använts som en spegelbild för vår tid. Vi tycker oss känna igen den ekonomiska kräftgången, massarbetslösheten och främlingsfientligheten, och skräms av tanken på att historien håller på att upprepa sig. Finns det anledning att också oroa sig över en enahanda filmrepris?
”Det är svårt att leva ändå. Då vill man inte se en tung film”, förklarade regissören Lena Koppel för en tid sedan i Aftonbladet, och menade att Svenska Filminstitutet borde satsa mer pengar på kommersiell film. Möjligen är det en indikation på att den svenska 30-talsfilmens glädjefilosofi fått nya lärjungar, men framför allt vittnar det om att räntabilitetsprincipen är lika stark i dag.
”En god film är en film som betalar för sig”, deklarerade Svensk Filmindustris vd på 1930-talet. I dag har Svenska Filminstitutets konsulentbudget halverats till förmån för automatstödet – det vill säga pengar öronmärkta för filmer som spekulerar i publikens smak.
Om resultatet av denna nya produktionspolitik går att definiera som camp får eftervärlden avgöra. Tills vidare kan vi väl enas om att kalla skräp för skräp.