Historisk chans att göra rätt
Debatten om romerna låter tragiskt lik ”zigenarplågan”
Varje dag när jag promenerar med min hund i Pildammsparken i Malmö går jag förbi ett läger där EU-migranter slagit sig ner. Lägret består av runt femton konstruktioner av lastpallar och presenningar, och några små tält. De som bor där är ytterst diskreta. Jag ser nästan aldrig någon av dem, men tidiga morgnar känner jag ibland en doft av rök. Någon eldar, kokar kanske kaffe.
De sägs vara romer, och även om de alltså inte gör mycket väsen av sig, så kunde deras läger lika gärna ha varit ett flygande tefat som landat i ”Malmöbornas vardagsrum” som kommunalrådet Carina Nilsson (S) nyligen kallade Pildammsparken. Så mycket sticker det ut.
Samtidigt är ju romska läger inte så främmande, lika lite som reaktionerna på dem. Historien upprepar sig i ny version, och det riskerar att bli ödesdigert.
Carina Nilsson har fått mängder av klagomål och ”signaler” om att lägret expanderar. Kommunen ska vidta åtgärder. Men än är lägret kvar, antagligen för att kommunen inte vet var man ska göra av dem som bor där. Kör man bort dem, bygger de kanske bara ett nytt läger någon annanstans. Det pratas om sovplatser på härbärgen men det är tydligen svårt. ”Det handlar ju även om att de själva måste tänka på hur de ska bo”, säger Carina Nilsson.
De har i alla fall tveklöst tänkt på hur de ska leva. Idén med EU:s fria rörlighet var knappast att just Europas fattigaste minoritet skulle börja flytta mellan länder – men det gör de. De lämnar hemländer som behandlat dem som skit i många generationer.
De flesta som tigger på gatorna och bor i läger i Sverige är romer från Rumänien och Bulgarien, berättar Rola Brentlin och Faktum-redaktören Aaron Israelson i den informativa lilla pocketboken Vi kallar dem tiggare. Enligt deras research kring romer i Rumänien har knappt hälften av de romska männen där en försörjning, kvinnorna bara 27 procent. Var fjärde vuxen är analfabet. De allra flesta bor i läger, ofta utan el och rinnande vatten. Staten vräker dem med jämna mellanrum utan att erbjuda nya bostäder. Andra gånger bygger kommuner fysiska murar mellan den respektabla befolkningen och romernas boplatser. Diskrimineringen och utstötningen har en lång historia: fram till 1856, då det förbjöds, levde många rumänska romer till och med som slavar.
Nu försöker de få del av åtminstone lite grand av välståndet i en rik del av Europa, där romer har kämpat länge och framgångsrikt för att inte längre betraktas som paria. Det är deras rätt och det är en bra sak att inte vara inlåst bakom en nationsgräns.
Knäckfrågan för det svenska samhället är hur mycket man ska hjälpa. Ska vi dra in dem i den svenska välfärdsstaten på allvar och erbjuda språkundervisning, dagisplatser, socialbidrag, arbetspraktikplatser, jobb och bostäder? EU-medborgare har egentligen bara rätt att vistas i Sverige i tre månader, om de inte får ett jobb. Är det bästa i stället att låta det vara så jobbigt som möjligt för dem att vara här, bjussa på bussbiljetten hem och hoppas att de sticker frivilligt?
Den enorma tragiken är att debatten låter så lik den som för inte så förfärligt länge sedan rörde ”zigenarplågan” och ”tattarplågan”. Den statligt sanktionerade rasbiologin från 1900-talets första hälft är naturligtvis borta i dag (den må leva kvar i fördomsform hos en del människor). Det är en central skillnad, men även om motiven för åtgärder delvis ser annorlunda ut, blir effekterna ändå i sina stycken desamma. Mycket i hur romer klassas som problem känns igen. Jag tänker här på statens ångestladdade ambivalens som historiskt så lätt slagit över i utstötning och repression.
Regeringens vitbok från förra året om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet går igenom statens och kommunernas diskussioner, lagförslag och argument.
Kring sekelskiftet talade riksdagen om ”tattarnas” levnadssätt som en samhällsfara. Vuxengenerationen bedömdes förlorad, men att fosterhemsplacera barnen kunde vara en lösning för framtiden. Det ekade över hundra år när Sundsvalls kommun så sent som i december förra året hotade att tvångsomhänderta en nyfödd flicka för att hennes rumänska mamma bodde under fattiga förhållanden i en husvagn (SVT 29 dec 2014).
”Det är ju ändå otrevligt med dylika kringflackande personer, och i allmänhet är nog deras påhälsningar mindre önskvärda”, rapporterade ett polisdistrikt när Fattigvårdlagstiftningskommittén på 20-talet gjorde en inventering av ”zigenare” och ”tattare”. Det kunde ha sagts i dag.
Man insåg att man inte kunde utvisa eller utrota – man skrev faktiskt så – romer som var svenska medborgare, men införde ett inreseförbud 1914, som upphävdes först 1954. Och man kunde kanske hindra dem från att permanenta sina läger. Flera kommuner gjorde det på eget bevåg, genom att exempelvis ålägga markägare böter om de lät romer använda deras mark.
Nu höjs återigen röster för att romer måste köras bort. Deras levnadssätt är främmande här, folk blir arga och illa berörda av lägren. Tiggare utanför entrén är dåligt för butikerna.
Kommunerna våndas men vet ännu inte riktigt hur de ska kunna genomföra utrymning av läger. Förslag har kommit om tillfälliga bostäder som friggebodar och liknande. På 50-talet, när statens attityd gentemot romer mildrades något och blev mer integrationsinriktad, föreslogs på samma sätt arbetarbaracker. Andra länder inför nu tiggeriförbud och låter helt sonika polisen riva lägren.
Så bestraffas fattigdom, än i dag.
Det är inte konstigt om människor genom tiderna har ansett sig ha sanktion uppifrån för att diskriminera, förtrycka och ge öppet uttryck för avsky mot romer. Det värsta är att det inte är konstigt om de fortfarande anser det. Makthavarnas signaler är i dag handfallenhet, i värsta fall populistisk fientlighet.
Varje frisk morgon när jag går mot lägret i Pildammsparken är jag livrädd för att någon ska ha bränt ner det och de som bor där kommit till skada. Varje dag fruktar jag en ny nyhetsrapport om att tiggare trakasserats eller misshandlats. Jag är rädd att våldet ska trappas upp, det har hänt förut och det händer i Europa hela tiden.
Romerna som bor under presenningar i Sverige i dag är ett vittnesbörd om en lång historia av utstötning och övergrepp. De har velat ta en chans när EU slog upp ett lufthål, trots att de knappast reser förstaklass Europa runt och jobbar med it.
Jag vet inte heller exakt vad vi ska göra, men det måste bli något helt annat än det som historien föreslår. Vi har också fått en ny chans. Låt oss hjälpa till att vidga lufthålet.