Clashkamp
Martin Aagård om 80-talets viktigaste rockrebeller. Och varför Jimmie Åkesson borde läsa deras självbiografi.
Den här boken kommer på många sätt alldeles för sent.
Joe Strummer dog för snart tio år sedan och The Clash (1976–1984) borde ha skrivit en självbiografi långt innan de blev tvungna att foga samman den av gamla intervjuer, turnéplaner och tidningsklipp.
Samtidigt kunde den inte komma mer rätt i tiden. Det här är nämligen inte bara en bok om 80-talets viktigaste rockband utan en bok om varför Sverigedemokraterna har fel i allt de någonsin påstått.
Den kulturdebatt som förts i Europa sedan 11 september-attackerna 2001 har präglats av en kultursyn så primitiv att den verkar ha missat andra halvan av 1900-talet. Nu syftar jag inte bara på hetsande nazistpartier utan även den korkade kritik mot multikulturalismen som framförs av välvilliga liberaler. Ingen av dem har förstått att en ”kultur” är något som är i ständig förändring och varken går att hota eller bevara.
Och The Clash hade aldrig existerat utan den stora västindiska invandringen till England under 1950- och 1960-talen.
Tack vare sina västindiska grannar i Brixton blev basisten Paul Simonon del av den jamaicanska ska och reggaekulturen redan som barn. Den walesisk-judiske gitarristen Mick Jones växte även han upp i Brixtons gränslösa arbetarklass-blandning av pubrock och dub-experiment.
Resultatet blev att de skapade en sorts pub-dub lika brittisk som Shepherd’s pie.
Det skedde sömlöst.
När de skrev en av sin tids stora reggaehits – Bankrobber – insåg inte många reggaefansen att de var vita. De befann sig i en kreolkultur i ordets riktiga bemärkelse. En plats där kulturella influenser växte samman så nära att ingen kunde avgöra hur de uppstått.
Det är viktigt att förstå att det är populärkulturen som krossat genrer och överskridit kulturbarriärer. Kulturkonservatismen har alltid varit inskränkthetens bästa vän.
Redan från början var bandets enda och största intresse samtiden. På ett nästan fundamentalistiskt sätt. När de turnerade i USA satte de upp tidningssidor på trumpodiet för att verkligen demonstrera att de skrev om vad som hände just nu. De såg sig själva som en radiokanal – Radio Clash.
The Clash sammanfattar med andra ord allt sverigedemokraterna hatar.
De var beviset på att rockmusik och multikulturalism i grunden är samma sak. De brände bilar (”Det är en sak att säga ’bränn bilarna och bränn ghettot’, men försök själv att sätta eld på en bil”). De spelade på marxistiska festivaler, på stödgalor för Kampuchea och mot rasism, de gjorde låtar om terrorister, tog sina skivnummer från förkortningar av El Salvadorianska gerillor och bjöd in aboriginska talare på konserterna.
The Clash var först med att manifestera allt som i dag föraktfullt kallas Politisk korrekthet. De var popvänsterns barnmorskor och kulturmarxismens banérförare. De hade till och med en sångare som var son till en diplomat och gått på privatskola samtidigt som han brann för förtryckta folk i tredje världen. Och mer PK än så kan man väl inte bli, Jimmie Åkesson?
De stod för allt det som under 90-talet fick en skamlig aura av naivitet och patetisk välvilja. Om vi bör klandra Manu Chao, The Levellers, Sverigedemokraterna eller Beastie Boys för att det gick som det gick återstår att se, men historien kommer att utvisa vem som ska få skulden. För när Clash uppfann sin PK-rock var den inbäddad i en hittills aldrig skådad hipphet. Deras utstuderade och raffinerade smak för brittiskt mode blandades med Jackson Pollock-referenser och en rockhistorisk överbeläsenhet som gjorde att de återupptäckte artister som Lee Dorsey och Bo Diddley. När hiphopen kom, kastade de sig över den.
Som Paul Simonon säger: ”Vi ville få vänstern att verka lite glamourösare, för på den tiden var det bara hippies”.
PK-varningslampan tjöt som en siren under hela The Clashs korta karriär.
Tyvärr är deras självbiografi ytterligare ett exempel på hur den banbrytande punkskildringen Please kill me (1997) blivit allt för inflytelserik. Precis som förlagan är den här boken en ”oral history” där handlingen förs framåt av okommenterade och lösryckta citat från bandmedlemmarna. De saknas en riktig berättelse i den här boken och den har ärligt talat ganska lite att erbjuda de fans som redan orkat lyssna igenom hela trippelalbumet Sandinista!
Men Jimmie Åkesson borde onekligen läsa den. Kanske bör alla som inte längre törs komma ut ur PK-garderoben också läsa den. Det är bra att bli påmind om hur mycket The Clash fortfarande behövs.
Och hur mycket deras byxor behövs.
