”Jag hatar att tänka på mitt liv som content”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Axel Liffner-stipendiet på 30 000 kronor instiftades 1984 när Aftonbladets kulturredaktör Axel Liffner gick i pension, och han blev också den första mottagaren. Priset ska gå till ”en kulturjournalist som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och uttrycksmedel”.
Juryns motivering: ”Den här kritikern rör sig i sina texter direkt mot mål. Drastiskt, vasst och kul. Konsekvent med glansfulla eller röjiga inledningsmeningar, lojal enbart med läsaren och den egna bedömningen av verket. Expressenkritikern besitter imponerande bredd och bemästrar kultursidans samtliga discipliner: idé och debatt, samt kvalificerad kritik av såväl teater som litteratur och konst. Därför tilldelas Valerie Kyeyune Backström 2022 års Axel Liffnerstipendium.”
Juryn består av Aftonbladets kulturredaktion.
Valerie Kyeyune Backström får årets Axel Liffnerstipendium
Buss 160 har glidit av vägen i Årsta och en sprillans Porsche Cayenne har fastnat på Kungsgatan. Det är snökaos i Stockholm. I sin kapuschongprydda kappa ser Valerie Kyeyune Backström mer rustad och mindre plågad ut än jag när vi möts vid ett hotell nära Stureplan.
Det där är en i alla händelser medelmåttig inledning på en text. Och det är värt att nämna eftersom Kyeyune Backström är så skicklig på just inledningar.
Som när hon skriver om en dokumentär om skönhetsingrepp och influencers: ”Vi måste börja i kroppen. Inte med ett skålpund kött, men med två skålar fyllda av stinkande var som runnit från en rumpa – och som bär med sig doften av död.”
Eller när hon recenserar Kate Mannes bok ”Allt män har rätt till”: ”Det finns något djupt sympatiskt med Kate Mannes föresats, och det är inte att hon har fel i sak som är problemet.”
De ”glansfulla eller röjiga” inledningarna nämns i Aftonbladet kulturs motivering som en av orsakerna till varför Valerie Kyeyune Backström tilldelas Axel Liffner-stipendiet. Hennes egen syn på texten, och starten, är pragmatisk.
– Man ska muta läsaren lite. Då måste det vara något som händer i inledningen och i slutet så kan man få tråckla på lite i mitten.
Den krassa synen går igen också när vi pratar om kulturjournalistiken i allmänhet och kritiken i synnerhet. Det är en avförtrollad och praktisk syn på text, fri från romantisering kring skrivandet och recenserandet. Samtidigt har hon tydliga uppfattningar om vad som är bra respektive dålig kritik. Kritiken ska hålla sig nära verket, säger hon, men texten måste alltid vara läsvärd i sin egen rätt. Den ska underhålla, vara rolig och medryckande. Och den måste innehålla en tydlig åsikt om verket.
– Det är jättetråkigt att både läsa och skriva texter som är mer som referat. Det kan man få på andra platser. Då kan man läsa baksidan på boken eller Netflix-beskrivningen av en serie.
Valerie Kyeyune Backström är 33 år men har redan skrivit för Expressens kultursida i nästan tio år. Hon är verksam som skribent också i en rad olika kulturtidskrifter och har dessutom skrivit romanen ”Ett nytt England” (2020, Modernista).
Folk kommer undan med att skriva saker som är helt vidriga. Pinsamma, arroganta och korkade
Men det är via Expressen de flesta bekantat sig med hennes kritik och hon betonar också att kvällstidningen har en speciell roll. För att den genom sin bredd är folkbildande på ett annat sätt än både smalare tidskrifter och morgontidningar – men också för att hon gillar korta deadlines och korta texter.
– Jag tycker alltid att det är roligare att jobba när det finns begränsningar. Det finns också en speciell puls i kvällstidningsjournalistiken. Och man har rätt att skriva med schvung!
2014 var hon med och startade och drev sajten ”Rummet”, som skrev om bland annat politik, rasism och kultur med det uttalade syftet att själva skapa det rum grundarna saknade i det svenska medielandskapet.
Finns det rummet i dag?
– Nej, det tycker jag inte att det gör. Det finns något sorgligt i att många som gör liknande grejer bränns ut och försvinner. De får aldrig fasta tjänster, det blir inget, de blir aldrig uppburna på det sätt många av dem förtjänar.
I dag skriver du själv allt färre debatterande texter eller idétexter. Varför?
– Jag tycker inte de är så roliga att skriva längre. Jag hatar att skriva krönikor nu för jag kommer inte på något, då måste jag, när det närmar sig deadline, gå runt och värdera livet utifrån om det kan bli ”content”. Och jag hatar att göra det.
Men behövs inte de politiska texterna då, i den tid vi lever i?
– Jo, men det kan någon annan göra. Nu har jag skrivit jättemånga sådana texter och sen om andan faller på så skriver jag det, men det är inte ofta andan faller på. Det är en jobbig tid att skriva i också, när allt känns skit i omvärlden. Då behövs ju fler sådana texter men jag tycker att det känns fruktansvärt att skriva dem.
Vi pratar om läsning och litteratur och medan Kyeyune Backström tycks mindre brydd om litteraturens framtid och ställning i samhället – vissa gillar fotboll, andra gillar böcker – är hon mer bekymrad när det gäller vem som har tillgång till den.
– Litteraturen gör jättemycket för mig och alla som bryr sig om den men det finns massa andra viktiga saker på jorden också. Det tråkiga är när kulturen blir något för de bemedlade eller de som kommer från ett medelklass- eller kulturhem.
Hon tycker att kulturkritiken ofta bidrar till och förstärker den utvecklingen, när redaktioner och kritikerkår oftast ser ut på ett visst sätt eller har en viss klassbakgrund. Kyeyune Backström menar att de som ligger nära normen, eller majoriteten, inte heller har samma vana att öva på att sätta sig in i andras perspektiv och erfarenheter. Det ger ofta slappa recensioner, menar hon.
– Något annat som jag hatar är när någon till exempel läser en bok av en svart person och sen ger tre andra tips på böcker av andra svarta människor som någon gång har existerat. Folk kommer undan med att skriva saker som är helt vidriga. Pinsamma, arroganta och korkade.
Hur tycker du att branschen och kulturjournalistiken har förändrats under den tid du varit verksam?
– Det finns några fler personer som skriver kulturkritik eller kulturjournalistik som inte är vita. Men de har oftast inte en jättestark position, de är oftast inte anställda till exempel.
Valerie Kyeyune Backström tycker själv att hon har en maktposition och säger att det vore löjligt att som kritiker i en av Sveriges största tidningar förneka att hon är en del av kulturetablissemanget. Men hon betonar att hon försöker strunta i den makten när hon skriver. I stället vill hon skriva fritt, som om ingen ska läsa texten. Ju mer man kan hålla sig borta från omvärlden desto bättre. Ju färre mingel man går på desto bättre. Samtidigt tycker hon att man måste komma ihåg att kritiker ofta har fel.
Har du själv ofta fel?
– Jag tycker självklart inte det, i så fall hade jag inte skrivit på det sättet. Men andra kan ju tycka det. Sen kan jag ibland omvärdera något, men de recensioner jag känt mig mest missnöjd med är när jag har varit positiv i onödan, för snäll.
Kritiken ska vara till för läsarna och för konstfältet i stort – upphovsmannens mål är ofta helt ointressant. Hon har samma inställning till sina egna texter.
– Jag hoppas folk kan läsa mig och också tänka: Valerie gillar inte det här, det kanske betyder att det är någonting för mig.
