Dans i en pandemi – ett steg fram, två tillbaka
I ”50 personer” får man följa Kungliga balettens kamp för sin publik
När coronaviruset tvingade alla scener att stänga i mars förra året, ställde Kungliga baletten på Operan snabbt om. Det tänkta programmet lades ner men till institutionens lycka fanns dansens golden boy Alexander Ekman tillgänglig och villig att skapa en föreställning som skulle klara restriktionerna, utan att tumma på det konstnärliga.
Faktum är att begränsningarna snarast tycktes trigga honom, han såg en chans att pröva helt nya grepp, flytta på genrens gränser.
Det är där Operans egen dokumentärfilm 50 personer av Arthur Ljunggren börjar. I den lite oroliga men ändå kreativa anda som rådde då; visst var det tråkigt med allt som ställdes in men det skapade också utrymme för att tänka nytt.
Ekmans idé var en föreställning utan början eller slut, som liksom bara organiskt skulle pågå. Salongens dörrar skulle vara öppna, publiken – max 50 samtidigt – skulle komma och gå som den ville. Mikael Karlsson komponerade musik som skulle fungera med den flödande idén, och dansarna var på tå. De är vana att bli regisserade in i minsta fingerled men nu uppmuntrades improvisation – kanske skulle de till och med kunna använda rösten?
För oss bakom kulisserna-suckers är det härligt att få vara med vid repetitioner, höra ljudtekniker muttra och marknadsförare planera. Vi får se dansövningar ljudsatta med Anders Tegnells stämma på presskonferenserna. Post it-lappar, glesa möten och handsprit, vardagen som krävs för att magi ska kunna skapas på scenen.
Arbetet fortskrider, det blir sommar och utomhusrepetitioner. Smittan minskar och framåt höstkanten tänds hoppet om att få släppa in fler än 50, regeringen flaggar för 300.
Men så kommer motgångarna. Det går inte att låta publiken komma och gå som den vill på ett smittsäkert sätt. Det funkar inte riktigt med improvisationerna. Den ursprungliga idén krymper ihop, till halvtimmesföreställningen Shift. Man bestämmer sig för att spela den tillsammans med Cacti, ett av Ekmans tidigare verk.
Dessutom börjar oron sprida sig i danstruppen. Är de inte lite många på scenen? Vissa utrymmen är trånga, det går inte att hålla avstånd. Och medan en del tillbringar fritiden mer eller mindre isolerade, rör sig andra ute bland folk. Stämningen blir spänd.
Samma dag genrepet genomförs kommer beskedet att man inte kommer att tillåta 300 personer utan att 50-regeln ligger kvar. Det blir ändå premiär, den första föreställningen sen pandemin slog till, och från den 26 september dansas Shift | Cacti 21 gånger inför totalt 1 050 personer. Den 8 november sänks publikgränsen till åtta.
Från kreativitet och experimentlusta, via uthållighet och anpassning till oro och uppgivenhet – många känner nog igen sig i Kungliga balettens formkurva. Balettchefen Nicolas Le Riche säger att det enda de kan göra nu är att öva, öva, öva – bli bättre. Efter 13 månaders pandemi krävs det en professionell dansares disciplin för att klara det.