Punkjävlar
Ulrika Stahre lyssnar på radiodokumentären om fenomenet Ebba Grön
Det är i år trettio år sedan Ebba Grön spelade in Staten och kapitalet, den version som med åren blivit långt mer känd än Blå Tågets melodiösa men långsamma Den ena handen vet vad den andra gör. I Tyst för fan, en två timmar lång radiodokumentär som producerats av musikredaktionen i Göteborg och i morgon sänds i P4 finns ett stillsamt litet avsnitt där Leif Nylén får berätta hur det var, då, när han upplevde den egna låten i ny dräkt. Nylén bildar tillsammans med Plura den ena polen i samtalet om Ebba Grön, proggperspektivet och förvåningen inför de där grabbarna från Rågsved som bara dök upp. Den andra polen är nu, med Love Antell från Florence Valentin och Ella Tillema, konststuderande och frontfigur i punkbandet Personangrepp, som båda vuxit upp med Ebba Grönlåtar.
Beväpna er. Vad ska du bli? Flyktsoda. Musik och text som åker rakt in under huden, och är, som Antell menar, uttryck för barnets klarögdhet. Direkt, avslöjande, ilsket, enkelt och rakt. ”Man processar med kroppen” konstaterar Tillema som är den klart mest intressanta rösten i programmet när hon redogör för sin relation till ett band som man måste kämpa för att göra till sitt – eftersom det står för föräldragenerations revolt.
Ebba Grön var inte bara stilbildare och tydligare än samtida band, de la också av. Det finns en fördel med det: alla låtar finns och kan bli ikoniska (inga jämförelser i övrigt men visst hade Sex Pistols korta brinntid en viss effekt). Man kan om och om igen träffa rätt i nya generationer, men sitter delvis kvar i ett historiskt ögonblick. En tid som också dokumentären påminner om: Abbas Dancing Queen, mellanölsförbud, borgerlig regering, kärnkraftsfrågan, Ullsten, Fälldin. Det sena sjuttiotalets stigande arbetslöshet. Nu efteråt kan man faktiskt le lite åt hur Ebba Grön sjöng om datorer i Mental istid, eller om att titta på tv, sätta på videon. Det är på många sätt kraftigt tidsbundet – och hur skulle det kunna vara annat? Men uppkäftighet är tidlöst, liksom överhetshatet, rädslan för ett själlöst svenssonliv, solidaritet med svaga och utsatta.
Dokumentären berättar en rak kronologisk historia, en traditionell berättelse om trevande början, uppgång, framgång, slitningar, avslut. Några farbröder får säga sitt. Men det finns guldkorn: en gammal inspelning från Oasen presenteras i radion, stelt och korrekt, med punk uttalat pank, så som man gjorde i början.
Den största förlorade ljudbilden är en spelning som bara nämns och tydligen inte finns bevarad. Ebba Grön tillsammans med Ruhr på Sergels Torg hösten 1980, med Mare Kandre sjungande Staten och Kapitalet. Det hade jag velat höra. Nu.
