Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Allt det friskolereformen lovade hotas av skolkoncernernas allt snabbare tillväxt

• Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
• I en serie artiklar kommer vi att beskriva hur systemet fungerar. Först ut är Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.

Förra våren presenterade Björn Åstrand sin utredning ”En mer likvärdig skola”. Den föreslår små justeringar i beräkning av skolpeng och antagningsregler för friskolor. Det kan verka bagatellartat och tekniskt – men det är förslag som ruckar på fundamenten för de stora friskolekoncernernas möjligheter att fortsätta växa.

Det vore välkommet, eftersom expansionen av dessa koncerner håller på att flytta makten över den svenska skolan bortom demokratisk kontroll.

Nästa år fyller friskolereformen 30 år. Friskolornas förespråkare har under dessa år berättat om hur friskolor oftast är småskaliga verksamheter, där omtanke om eleverna har ersatt byråkrati och där en ny och bättre pedagogik kan utvecklas. De brukar också lyfta fram friskolorna som en garant för att varje elev ska få gå i en skola som passar dem och att den som är mobbad enkelt ska kunna byta skola.

Alla dessa berättelser vore goda skäl att ha fristående skolor som en del av systemet, om de gav riktiga bilder av friskolornas roll. Tyvärr gör de inte det.

Sanningen är att friskolorna i allt högre grad har blivit vinstdrivande aktiebolag, samlade i koncerner som inte kompletterar det offentliga skolväsendet med unik pedagogik, utan som lockar till sig de mest lönsamma eleverna. Inte heller kan systemet lova varje elev ett fritt val av skola.

Men det är inte friskolorna i sig som är problemet på svensk skolmarknad utan det är reglerna som styr skolan. Regler politiker beslutat om alltså. Dagens regelverk får till samlad effekt att kommuner tvingas finansiera en omstöpning av skolsystemet som stadigt försämrar den kommunala skolan. Det som pågår nu är en långsam nedmontering av vår viktigaste samhällsinstitution.

Så här hänger det ihop. Svenska grundskolor, förskolor och fritidshem finansieras i huvudsak av en kommunal skolpeng, som har flera olika komponenter. Både sammansättningen av komponenter, vad de kallas och nivån på dem varierar mellan olika kommuner. Men i normalfallet sätts ett grundbelopp för varje elev, som ska täcka skolans löpande verksamhet. Därutöver fördelas ibland tilläggsbelopp och socioekonomiska belopp för särskilt stora behov.

Fristående skolor får samma grundbelopp som kommunala skolor, och ska få tilläggsbelopp och socioekonomiska belopp på likvärdiga villkor som kommunens egna skolor. Så har det inte alltid varit; under friskolereformens första år hade friskolor bara rätt till 85 procent av de kommunala skolornas belopp. Regeringen Persson ändrade på detta 1996, och sedan dess konkurrerar friskolor med kommunala skolor på helt lika villkor.

Eller gör de det?

Friskolor väljer själva var de ska etablera sig och hur många elever de ska ta emot. De kan när som helst krympa sin verksamhet, och när som helst söka tillstånd att utöka den – det finns inga krav på samplanering med kommunen. Friskolorna kan alltså ta ekonomiskt lönsamma planeringsbeslut.

Kommunerna själva, däremot, måste se till att alla elever har en skolplacering. De kommunala skolorna får alltså hantera den osäkerhet som finns i antingen en förändrad befolkningsmängd eller ett förändrat friskoleutbud – de kan bara reagera på friskolornas beslut.

Friskolorna har alltså ett mindre uppdrag än kommunerna, men får ändå samma ersättning. I debatten kallas detta för att friskolorna blir överkompenserade.

Detta resursfördelningssystem ger koncernerna starka incitament att växa. På en traditionell marknad kan företag som erbjuder efterfrågade produkter höja priset och på den vägen öka sin vinst, men för aktörer på skolmarknaden är priset – skolpengen – omöjlig att påverka. Det de kan göra för att maxa sin förtjänst är att starta fler skolor och få in skolpeng från fler elever. Eftersom hyra, elevdatorer och liknande kostnader ersätts i grundpengen kan nyetableringar göras till en relativt låg investeringskostnad.

När en ny koncernskola ska etablera sig i en kommun görs ofta gemensamma uttalanden från koncernledning och nöjda kommunpolitiker. “Jag ser IES just som ett komplement och inte en konkurrent till våra skolor”, säger kommunstyrelsens moderate ordförande i Norrtälje i ett pressmeddelande från IES. Liknande bilder ges av liberala kommunalråd i Östersund och av socialdemokrater i Skellefteå.

Men för den som förstår skolekonomi är uttalandet om skolor som komplement till varandra fullständigt orimligt. På en marknad där skolor tävlar om elevers skolpeng är nya aktörer inte komplement, bara konkurrenter.

Skolpengssystemet fördelar resurser efter hur många elever en skola har, men en skolas kostnader avgörs främst av antalet klasser. Rektorer på en skola med klassrum där några av stolarna saknar elever måste betala lika mycket i hyra som rektorer på en skola med fulla klassrum. En lärare som undervisar 23 elever kostar lika mycket som en lärare som undervisar 30 elever. Men klassen med 23 elever har intäkter på runt 700 000 kr mindre än klassen med 30. Det är ungefär vad en heltidstjänst kostar.

Konsultfirman KPMG har kommit fram till att när en elev lämnar en kommunal skola för att gå på en nyöppnad koncernskola – och en stol blir tom i ett kommunalt klassrum – så tappar den kommunala skolan 100 procent av elevpengen, men bara 10 procent av kostnaden. Skolan kan beställa en portion mat mindre om dagen, det behövs en elevdator mindre och några hundringar kan sparas in på läromedel. Men de stora kostnaderna, lokaler och lärarlöner‚ finns kvar.

När skolkoncerner etablerar sig måste de kommunala skolorna alltså skära ner, men ofta räcker det inte med det. Det säger sig självt att en kommunal skola som blir av med många elever får väldigt svårt att hålla sig till den i budgeten fastställda grundpengen, när så stor del av kostnaden är omöjlig att påverka. Men om kommunen lägger mer pengar på sina elever än den grundpeng som gäller för alla skolor så ska de fristående skolorna kompenseras med samma påslag på grundpengen – den ska ju vara lika.

Det blir en dubbel bestraffning av den kommunala skolan. Först måste de skära ner för att anpassa sig till minskade intäkter. Sedan måste kommunen betala extra grundpeng till de skolkoncerner vars nyetableringar orsakade nedskärningarna. Enligt tidningen Skolvärlden har det här skett i minst 62 kommuner de senaste två åren.

Trots att tjänstemän ibland varnar politiker för att koncernskolornas nyetableringar kommer att sänka kvaliteten på den kommunala skolan, väljer många kommunpolitiker att aktivt uppmuntra koncernernas expansion och i vissa fall till och med finansiera den med skattemedel. Det är inte ovanligt att politiker erbjuder förmånliga ekonomiska villkor för att koncernerna ska komma till deras kommun, även om det inte behövs någon ny skola. Härryda, Landskrona och Trelleborg är några exempel på kommuner där koncernskolor får extra lokalersättning för att etablera sig.

Men det är inte bara genom nyetableringar skolkoncernerna växer, utan också genom att köpa upp sina mindre konkurrenter. Små fristående förskolor och skolor – just de som ofta lyfts fram som ett mål med hela friskolereformen – köps nu upp av de stora koncernerna i en aldrig förr skådad omfattning. De som försvarar att vi har aktiebolag i skolväsendet betonar gärna engagerade skolägare som investerar hela vinsten i verksamheten. Men i verkligheten säljs de skolorna till börsnoterade skolor som Atvexa, Cedergrenska, Tellusgruppen och Aprendere och utlandsägda koncerner som norskägda Norlandia och Dibber.

Dessa företag har satt i system att köpa små skolor, belägga dem med vinstkrav och sedan använda vinsten till att köpa fler skolor. Tellusgruppen lovar sina aktieägare att försöka växa med 30 procent per år, Atvexa och Cedergrenska har som mål att växa med 15 procent per år. Så snabbt kan man bara växa genom att köpa upp allt fler av de små aktiebolagen som driver en eller kanske ett par skolor. För varje försäljning flyttas ägandet allt längre ifrån verksamheten – en utveckling som går stick i stäv med friskolereformens intentioner att minska avståndet mellan klassrum och styrelserum.

Sveriges radios politiske kommentator Tomas Ramberg frågade sig i podden Det politiska spelet den 30 september hur det kommer sig att vi fortfarande använder ordet friskolor. “Det är ju ganska propagandistiskt”, noterade han. Vad är det som är fritt i friskolorna? Vems är friheten?

Så som skolsystemet fungerar nu är friheten främst entreprenörens. Föräldrarnas valfrihet består av att i det som kallas för ett skolval uttrycka ett önskemål om vilken skola deras barn ska gå i. Detta önskemål kan tillgodoses om de gjort allt rätt – om de ställt barnet i kö i tillräckligt lång tid i förväg. Och ju fler entreprenörer som öppnar skolor där vissa föräldrar ställer sitt barn i kö, desto sämre blir förutsättningarna för de barn vars föräldrar inte fyllt i köblanketter.

I teorin ska det här systemet uppmuntra fler skolor att bli “bra” och leda till att “dåliga” skolor stänger ner. Efter 30 år med friskolor vet vi att det inte blir så. Forskare konstaterar att skolkonkurrensen medfört generösare bedömningar av elevers kunskaper, men inte bättre kunskapsutveckling. Det kallas i debatten glädjebetyg. Skolsystemet har blivit mindre utjämnande: elevernas sociala klassbakgrund har numera större inverkan på deras skolresultat än förr, inte mindre.

Låt oss utgå från att syftet med friskolereformen var frihet för medborgare att påverka sina barns skolgång, utan att försämra för andra barn. Det finns fortfarande reformer man kan göra för att komma dit.

1. För det första behöver systemet stänga dörren för nyetableringar av aktörer som ser skolverksamhet som en vinstmaskin. Att starta skola ska inte vara en rättighet. Vi kan med start idag sluta ge tillstånd till aktiebolag att starta fler skolor. Den som vill bidra till att förbättra svensk skola är varmt välkommen att söka jobb i de skolor och på de huvudmän som redan finns.
2. För det andra behöver skolpengssystemet fördela resurser efter skolornas behov av pengar till undervisning. Regeringen Bildt bestämde att friskolor skulle få 85 procent av kommunens skolpeng, efterföljande socialdemokratiska regering höjde friskolors ersättning till 100 procent. Nu föreslår utredaren Björn Åstrand ett skolpengsavdrag som ligger någonstans mitt emellan. Exakt vilken nivå på avdrag som är rätt kan inte vi avgöra men utan tvekan behöver kommunala skolor få kompensation för sitt mer omfattande uppdrag.
3. För det tredje behöver skolaktiebolagens världsunika möjlighet att använda överkompensation i skolpengen till att växa tas bort – samtidigt som föräldrars drivkraft att bidra till sina (och andra barns) skolgång tas tillvara. På lång sikt måste därför aktiebolagen fasas ut från skolan. När det är gjort kan samhället – om vi vill – välja att överkompensera ideellt drivna skolor för att uppmuntra verksamheter som skapar valfrihet mellan olika typer av pedagogik och frihet att välja extra samhällsengagemang.
4. För det fjärde behöver skolvalet reformeras så att det utformas för att möjliggöra val av pedagogik som passar barn och ungdomar, inte föräldrarna. Om det fria skolvalet handlar om att det är viktigt att få välja mellan olika alternativ bör skolvalet göras så nära skolstarten som möjligt, när det blivit tydligt vad som passar ett visst barn. Lottning blir då ett mycket rättvisare sätt att välja ut elever till skolor som många anmäler intresse för, än genom att ta in de elever vars föräldrar tidigt ställt sina barn i kö. Ett fritt skolval är även viktigt för elever som mobbas på sin skola – men föräldrar kan inte redan vid tre års ålder veta om eller när deras barn kommer att mobbas. När det uppstår en ledig plats på en fristående skola behöver därför ny elev tas in genom lottning, inte genom kötid, eftersom kötid gör det omöjligt för utsatta barn att få plats på skolor med stort söktryck.

Med tanke på det folkliga motståndet mot vinster i skolverksamhet – 84 procent av svenskarna vill reglera eller förbjuda skolbolagens vinster – borde det vara en enkel sak för politiker att genomföra de här förändringarna. Men hittills har det varit svårt att få politisk majoritet för ens mycket försiktiga förändringar av friskolereformen. 

Hindren är många och av varierande natur. Det finns en ideologisk låsning i att friskolesystemet innebär valfrihet, och att valfrihet alltid är bra. De bolag som vuxit sig stora på skolmarknaden har ekonomiska muskler att bedriva intensiv opinionsbildning. Hur man i praktiken skulle kunna fasa ut aktiebolagen är naturligtvis en komplex fråga politiskt och juridiskt.

Och det finns ytterligare ett delikat problem som måste hanteras: många av de skolkoncerner som nu expanderar ägs av före detta politiker. Koncernernas huvudägare har personliga relationer med samma politiker som skulle kunna ta beslut om att förbjuda aktiebolagsdriften. Detta behöver bli synligt. 

Men att något är svårt att förändra innebär inte att det inte är värt att försöka. Tvärtom. Om makten över skolan ska ligga kvar hos de politiker vi väljer i demokratiska val, och inte glida över till skolkoncernerna, krävs politiskt mod och ansvarstagande.

De politiker som vill behålla marknadsskolan säger ofta att kvalitetskrav och hårda kontroller ska göra att alla skolor är bra nog. De ser framför sig att Skolinspektionen ska kunna kontrollera och inspektera fram kvalitet. Istället för demokratisk kontroll får vi efterhandskontroll. Men det är inte samma sak.

Dels är mycket av det som sker på en skola inte mätbart. Hur mycket Skolinspektionen än granskar så kan de inte få koll på varje ekonomisk transaktion eller varje mellanmänsklig kontakt.

Dels händer det något med den verksamhet som hela tiden ska kontrolleras. Filosofen Jonna Bornemark kallar det “förpappring”, ekonomen Michael Power kallar det “granskningssamhälle”. Vi kallar det “ryggen-fri-kultur”: att lärare och rektorer börjar dokumentera och administrera allt de gör in absurdum, för att kunna visa upp för inspektörerna att de inte har gjort något fel. Men dokumentation gör i sig inte verksamheten bättre – snarare tvärtom, om den stjäl resurser från annat.

Slutligen sker all efterhandskontroll i, just det, efterhand. När ett fel upptäcks, har det redan begåtts. Ett barns skolgång går inte i repris. Därför kan man inte åtgärda dålig kvalitet i efterhand – den måste förebyggas.

Istället för efterhandskontroll är det demokratisk kontroll som behövs: att folkvalda politiker tar ansvar för att det finns bra skolor på de platser där skolor behövs. Skolan är och måste få vara en samhällsinstitution. När den reduceras till en marknad som föräldrarna ska navigera, lämnar vi de barn som saknar starka föräldrar i sticket. 

Även om det än så länge saknas en majoritet i riksdagen för ett reformerat skolsystem så har det ändå börjat blåsa andra vindar i debatten utanför. Skolkoncernernas företrädare får allt mer mothugg. Rösterna inifrån skolan har blivit fler och högre. En del borgerliga ledarsidor blir allt mer kritiska och det finns fickor inom Centern, Liberalerna och till och med Moderaterna som är negativa till skolkoncernernas expansion. 

Det finns snart inget höger eller vänster i kritiken mot det som sker med den svenska skolan, det finns bara en allt mer utbredd förståelse för att nuvarande system inte fungerar. Det som återstår är att besluta om andra sätt att styra skolan. Utredningen “En mer likvärdig skola” levererade sina förslag i april 2020. Nu väntar vi bara på regeringens proposition.

Marcus Larsson och Åsa Plesner driver tillsammans Tankesmedjan Balans.

Foto bylinebild: Severus Tenenbaum.

Friskolornas företrädare blandar bort korten