Drömkonst för alla
Nu har Ikea rullat in sina kartonger på Liljevalchs. Utställningen har blivit diskret omdiskuterad, kallad ”pinsam” av Ingrid Sommar i Sydsvenskan, tagits delvis i försvar av Stefan Eklund i Svenska Dagbladet och kommer kanske fortsättningsvis generera debatt. Frågan är om vad. All uppmärksamhet är bra och Liljevalchs kan säkert oavsett eller tack vare debatt se fram emot de där höga besökssiffrorna man behöver och räknar med.
Staffan Bengtsson från tidskriften Form (och tidigare K-spanare) är ansvarig för det hela och själva utställningen är en sorts Ikea översatt till konsthall. Möbler i travar, en visualisering av konceptet som går så långt att info-texterna känns lika mycket Ikea som möblerna och prylarna. Designen är i bakgrunden, här försöker man mer teckna ”fenomenet”. Med andra ord folkhemmet, moderniteten, vinstmaskinen.
Den stora entréhallen sammanfattar utställningstanken: Här hänger ett stort antal av Thomas Erikssons klocka som röda signaler, en stor världskarta, bloggcitat som rusar i en textmaskin. En kalender med anteckningar om Ingvar Kamprads sommarprat, Roskildefestivalen, Wimbledonfestival. Runt väggarna stora svartvita foton av människor som lastar enorma paket på små bilar. Sextiotal. Kanske sjuttiotal. Det är nostalgiskt, existentiellt. Tiden och världen, våra liv som ryms i konsumtionen och drömmarna. De som när man ser tillbaka på dem var rörande, och nu har blivit skitdrömmar.
Det är en folklighet definierad av några få evenemang. Världskartan är provocerande i sin uteslutning av produktionen. Den hade blivit en helt annan signal om den pekat ut inte bara Ikeas segertåg över världen med allt fler varuhus utan också fabrikerna. Så sent som i maj i år kom rapporter om dåliga villkor för arbetare i Turkiet. Men detta är en icke-fråga på Liljevalchs. Här bryr man sig om myten och framgången, inte dess pris.
Ikea på Liljevalchs handlar tydligt om Sverige. Och då är det ett Sverige som kan synas i världen genom alla de blågula varuhusen med alla köttbullar och svenska böcker i bokhyllorna. Banala symboler som blir ganska obehagliga en masse och som alla vet är långt bort från frågan om vem som gör den stora kastrullen som kostar 49 kronor. Eller vem som inte fick sälja sin originaldesign eftersom ”originalkopian” på Ikea säljer så mycket bättre. Mitt i fildelarkaoset finns en enorm affärskedja som inte bara kopierar utan också tjänar stora pengar. När får vi se Kamprad i en Pirate Bay-rättegång?
På Liljevalchs förs diskussionen i ett antal seminarier och i den utmärkta katalogen med texter av Miriam Salzer-Mörling och Kerstin Wickman. Köp den i stället för att gå på utställningen. Eller så här: det är en underhållande utställning, främst av nostalgiska skäl. Jag är mest fascinerad av vad som skulle göra den till en publikdragare. Är det så givet att vi går på utställning för att vi mest av allt vill känna igen oss? Det finns en tillfredsställelse i att se något man har en relation till eller har sett någonstans hemma hos någon. Eller att få en lektion i nutidshistoria – hur barnen tog plats i hemmet, hur enkelhet slog ut det pompösa, hur vardagen gestaltas. Det är inte fel av Liljevalchs att vilja göra Ikea. En konsthall ska definitivt försöka fånga samtiden i alla dess krumbukter. Men då måste man kunna hålla distansen – inte bara göra underhållning.
Ikea på Liljevalchs. Sällan har en titel – och en affisch – känts mer adekvat.
När en hög av kartonger tynger en bil, och när det lilla ordet på talar om vems position som är vems. Tre miljoner har Ikea sponsrat utställningen med. Väl använda pengar. Värt varenda öre om man är ovanpå.
