Folkhemmet mot Führern
Petter Larsson om de ekonomiska vägvalen som avgjorde Sveriges och Tysklands framtid
Filosofen Max Horkheimer menade att den som inte vill tala om kapitalism också måste tiga om fascism. Det skulle kunna stå som motto även för journalisten Björn Elmbrants djupdykning i mellankrigstidens politik i Sverige och Tyskland, Innan mörkret faller.
Den tyska marknadsliberalismens kris i slutet av 1920-talet slog så hårt mot människorna att folk närmast skrek efter vilket alternativ som helst, när de etablerade partierna var ense om fortsatt svältpolitik. In klev nazisterna och kapade åt sig initiativet.
Men, det är Elmbrants poäng, det hade inte behövt ske. Se hur annorlunda det gick i Sverige, där socialdemokrater som Per Albin Hansson och Ernst Wigforss – den senare porträtterad som den verkliga hjälten – vågade skaka av sig åtstramningspolitiken och satsa på investeringar som gav framtidstro och jobb. Unikt, i ett internationellt perspektiv, var att man i denna politik fick med sig bönderna. Här föddes begreppet ”kohandeln”. Så räddades demokratin.
Också i den tyska arbetarrörelsen fanns liknande prekeynesianska förslag. Men partiet satt fast i en förlamande dogmatisk marxism, menar Elmbrant. Man inväntade hellre kapitalismens död, än försökte rädda den. Idéerna hamnade i papperskorgen. Partimedlemmarna gick själva döden till mötes.
Denna den dominerande delen av Innan mörkret faller är en mycket välskriven och medryckande korsklippning mellan det lyckade svenska exemplet och det katastrofala tyska.
Med hjälp av tidningsklipp och dagböcker rekonstrueras gripande mänskliga öden, storpolitiska skeenden, avgörande middagsöverenskommelser och antifascistisk gräsrotskamp. I Sverige möttes nassarna ofta av vad som i dag skulle kallas odemokratiska mötesstörningar: ägg, burop, sånger, ryggvändningar och nävar.
Mellan raderna skiner en dos antikommunism igenom. Den svenska socialdemokratin ”mognar” efter Ådalen – där partiledare Hansson lägger skulden på kommunistiska provokatörer – tillräckligt för att bryta med sin egen vänster.
Spartakisterna som under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg gjorde uppror i Tyskland 1919 kallas ”revolutionsungar”, som socialdemokratin får det otacksamma ”ansvaret att slå ner”. Genom, vill man tillägga, att låta militära frikårer mörda dem.
Det är helt enkelt en tämligen traditionell socialdemokratisk historieskrivning som mynnar ut i kohandel och gloriöst folkhemsprojekt.
I det stora tror jag Elmbrant har rätt: den ekonomiska politiken är central. Man kan se socialdemokratisk eller socialliberal välfärdspolitik, sovjetisk kommunism och kontinental fascism som tre olika försök att hantera en krisande kapitalism. I alla tre fallen genom att åter underordna ekonomin politiken, ”bädda in den”. Men med dramatiskt olika följder.
Den andra delen av boken är ett nödrop. Den är mindre bearbetad, som ett snabbt efterord tillagt för att höja angelägenhetsgraden hos den första.
Elmbrant ser här mörkret från förr sänka sig över nutiden: ekonomisk kris, massarbetslöshet i Sydeuropa, högerradikala partier som är på väg att bli en tredje kraft i land på land, den gamla europeiska rasismen som åter bubblar upp i spottloskor, näthat och misshandel. Och en socialdemokrati som är oförmögen att bryta med inflationsbekämpning och spariver.
Och där står nu en förtvivlad Björn Elmbrant och skriker ut sin varning: lär av historien, så att ni inte upprepar den!
Här några slarvfel, praktiskt nog samlade på sidan 269. Elmbrant skriver att ungerska Jobbik och Dansk Folkeparti ”parkerat kring 20 procent”, medan franska Front National ”stadigt” ligger kring 25 procent. Det är valresultat dessa partier bara någon enda gång nått, i fallet Front National dessutom bara i valet till EU-parlamentet.
Han hävdar också att ”särskilt de krympande socialdemokratiska partierna” i sin nervositet lagt sig nära radikalhögern. Men visa mig ett enda land där social-demokratin lagt sig närmare än vad borgerligheten gjort.
Han häpnar över det nutida Tyskland, som varit ”allergiskt mot extremister”, han ser Pegidas framfart och massor av angrepp på flyktingförläggningar. Men en likadan våldsvåg drabbade flyktingförläggningarna under 90-talet och Tyskland har länge haft en mycket våldsam nazistisk rörelse.
Ju längre Elmbrant driver sin jämförelse, desto fler olikheter mellan då och nu hopar sig. Våldet är, medger han, på beskedlig nivå i dag jämfört med förr och den politiska demokratin normaliserad på ett sätt den inte var 1930. Samtidens forskare finner heller inga klara samband mellan arbetslöshet eller ekonomisk nedgång och den högerradikala frammarschen. Med undantag för Grekland är ju de värst drabbade länderna renons på nyfascister.
Elmbrant börjar rent av tvivla så smått på sin egen tes. ”Tanken att det finns lärdomar att dra av 30-talet är kanske romantisk och orealistisk. Men om vi inte ska famla i blindo bör vi åtminstone försöka”, skriver han.
Och när det gäller ekonomin håller det bättre. Då som nu: en lång period av låtgåliberalism, som i dag orsakar djupare klassklyftor, högre arbetslöshet, mer osäkra jobb och urvattnade socialförsäkringar. Och i förlängningen missnöje och minskad framtidstro.
Vem kan, med handen på hjärtat, känna att vi bygger något ljust och nytt i detta land?
Elmbrant föreslår därför en omställning: socialdemokratin måste kasta inflationsbekämpningens och budgetöverskottens bojor, kanske våga låna pengar, och satsa stort på människorna: utbildning, bostäder, välfärd. Ekonomin måste åter bäddas in i den demokrati den bör tjäna. Med konkreta förbättringar och tilltagande framtidstro kan man mota radikalhögern i grind, tänker han sig.
Han har rätt. Men möjligen av fel orsak. Visst frodas intolerans och missnöje där framtidstron gått förlorad. Men främlingsfientliga, sexistiska och andra reaktionära attityder var mer utbredda under rekordårens heydays än i dag. Det är extremt sega strukturer som bara långsamt vittrar också under välstånd och framsteg.
Däremot skulle en ny djärv ekonomisk politik kunna skärpa konflikten mellan höger och vänster. Fördelningsfrågor skulle åter hamna i politikens absoluta centrum – och tränga undan de invandringsfrågor, som är radikalhögerns livsluft. Politiken skulle byta samtalsämne.
Och alldeles oavsett hur det skulle påverka Jimmie Åkessons anhang, vore det ju bra vänsterpolitik.