Konst eller psykiatri?
Okänd kvinna utan glöd
Det var förväntansfullt till sista sittplats när Anna Odells Okänd kvinna, som nu visas på Strand vid Hornstull i Stockholm, skulle diskuteras i en panel i går eftermiddag. Kanske var det askmolnets fel, kanske den torra kalla vårens – särskilt hett blev det aldrig. Moderatorn Anders Karnell försökte diskret styra över diskussionen mot konst, medan panelen, med undantag för Johan Lundberg, ville prata psykiatri: både Hanne Kjöller och Åsa Moberg med från olika håll gedigen kunskap om psyk-vården, Odell som huvudperson och med både egna och andras erfarenheter som debattgrund.
Skiljelinjen gick mellan en sorts utvecklingspositiv tilltro och en kritisk maktanalys. Där Lundberg och Kjöller såg välvilja och vissa resursproblem såg Moberg och Odell strukturella dito, där makt missbrukas. Mest graverande är den tystnad som pyser ut från ansvarigt håll. Ingen vill debattera, locket är på. En maktstrategi som fungerar i alla lägen.
Och konsten? Jo, hade projektet varit journalistiskt eller ännu hellre vetenskapligt, hade Lundberg inte haft några problem med det. Anna Odell menade själv att hon inte hade kunnat jobba som journalist eftersom man då inte kan ta med sig sina egna erfarenheter in i undersökningen. Det är en ganska tveksam hållning. Personligt driven journalistik har funnits länge – frågan är vad konst ska vara om estetiska val blir ointressanta, eller om gestaltningen bara tas för given.
