Vikarierna måste organisera sig
Dags för produktionens smörjmedel att kräva sin rätt
De finns överallt. De har för det mesta skitjobb, osäkra anställningar, låga löner. De saknar fackligt skydd och passar inte riktigt in i socialförsäkringssystemen. De är produktionens smörjmedel, som skeppas runt på arbetsmarknaden, utbytbara från en dag till en annan. Vikarier, bemanningsanställda, frilansar.
Men de är också framtidens klass, som nu måste bli självmedveten, organisera sig och kräva sin rätt. Då kan de förändra världen.
Nej, den brittiske ekonomen Guy Standing pratade inte om proletariatet, utan om prekariatet, när han i går kväll föreläste för en fullsmockad sal på Malmö högskola. Men det är ingen slump att sociologen Mikael Stigendal, som kommenterade föredraget, drog en parallell till Friedrich Engels beskrivningar av 1800-talets arbetarklass.
För om agitationen är mer dold i Standings bästsäljare Prekariatet (Daidalos 2013), så låter han live som en socialistisk agitator från förra sekelskiftet. Hans mission är att prata fram den nya klassens självmedvetande, göra den till politiskt subjekt.
Skillnaden, replikerade Standing, är att så många är bättre utbildade i dag. De trodde att med utbildning följde jobb och karriär - i själva verket deltog de i ”ett lotteri”. Den besvikelsen driver nu ut Sydeuropas ungdom i massprotester.
Själv tror jag mer man ska tala om nygammalt än nytt: en återgång till utsattheten före fack och välfärdsstat. Och att Engels nog skulle ha känt igen en del.
