Politiker inte mer värda inför lagen
Lagstiftare ska inte ge sig själva specialskydd
Brott mot politiker ska straffas hårdare än brott mot kreti och pleti, föreslår demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP). De folkvalda personifierar ju själva demokratin och måste därför få en straffrättslig gräddfil, är tanken.
I går debatterades frågan i riksdagen. Det skedde inom ramen för en bredare diskussion om politiskt våld, i övrigt präglad av den intellektuella spänst som tävlingar i förnumstigt avståndstagande så ofta är.
Medierna är med på noterna. ”Skärp lagen nu, Ask”, kräver Expressen. ”Politiskt våld ska straffas hårdare … ingen ska behöva vara rädd för att vara politiskt aktiv” anser Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Och så listar man exempel på politiker som hotats eller skadats.
Men Moderaterna håller, via justitieminister Beatrice Ask, emot precis som man gjorde 2006, då förslaget först fördes fram via en utredning.
Som de flesta straffskärpningar är idén främst symbolpolitiskt. Det finns ju inget som tyder på att hårda straff minskar brottsligheten. Tillåt mig tvivla på att den som telefonhotar ett kommunalråd sitter och räknar på sitt straff innan han eller hon lyfter luren.
Men här finns också mer specifika problem. Ska alla politiker, också de som inte är folkvalda, omfattas? Varför politiker, men inte journalister, som ju också gärna ser sig som demokratins väktare? Och om journalister, så varför inte bloggare, aktivister, lobbyister?
Men framför allt finns redan – argumenterade Ask – möjlighet att straffa brott mot politiker hårdare. Domstolarna ska ju alltid ta hänsyn till motiv. Den som till exempel hotar en politiker i syfte att påverka ett beslut kan alltså straffas hårdare än den som hotar av andra skäl.
Förespråkarnas bästa argument är att vi redan har ett speciellt brott som heter våld eller hot mot tjänsteman. Den som ger sig på vissa tjänstemän – oftast poliser – i deras myndighetsutövning straffas hårdare. Borde inte, hävdar man, också politiker ha sådant skydd?
Det ligger en del i det. Men en polis eller ordningsvakt har som jobb att konkret ingripa i våldsamma situationer. Politiker må ha som jobb att ibland fatta impopulära beslut. Men det finns ingen likadan automatisk koppling mellan uppdrag och fara.
Dessutom har Högsta Domstolen tidigare fastslagit att politiker som hotas i sin myndighetsutövning – ett beslut i en kommunal nämnd till exempel – redan omfattas av lagen om hot eller våld mot tjänsteman.
Men det finns ett annat, mer grundläggande demokratiskt, skäl att inte utöka undantagen från principen om likhet inför lagen. Det budskap man sänder är ju att makthavarna lagstiftar för att ge sig själva ett specialskydd.
Sådant ska man vara försiktig med. Eller som Advokatsamfundet uttryckte det i sitt kritiska remissvar 2006: ”Vidare bör lagstiftning som innebär att man uttryckligen gör skillnad på eller särbehandlar individer i samhället beroende på deras ställning undvikas så långt det är möjligt.”
Annars förvandlas lätt den demokrati man säger sig vilja värna i riktning mot en orwellsk djurfarm, där vissa är mer jämlika än andra.
Petter Larsson