Mitt lilla fejs är jag
Många konstnärer har arbetat med fotot både som dokumentation av det jag som någon gång kommer att försvinna och som besvärjelse: man håller kvar nuet genom att oavbrutet fånga det. Eller tvärtom så förstärks då av att vara kvar. Det finns massor av konstnärliga skäl att arbeta med självbilder, både i fotoform och i måleri. Ett skäl är att det är ett motiv man alltid har med sig. Ett annat är att visuella studier i det egna jaget är minst lika fascinerande som dagboksskrivande eller annan självanalys. Vem är jag? Vem var jag?
Klart är att det i den här genren är en människas ansikte som är större delen av hennes representerande bildjag. Självbilden, bildsjälvet: när fotografen Andreas Ackerup den 1 mars 1998 bestämde sig för att ta sitt porträtt en gång om dagen för lång tid var det för att se någon förändring. Projektet kom att pågå i tio år, fram till den sista februari 2008. När det nu visas på Färgfabriken (sista dag i morgon) på fem monitorer, där bilderna flimrar fram i olika hög – men nästan alltid just hög – fart blir jag kluven till projektet.
Å ena sidan är det osorterat, den där förändringen är svår att urskilja när man kastas fram och tillbaka i tiden. Å andra sidan: hur viktig är kronologin i ett människoliv? I Andreas Ackerups projekt tar bilden i sig en egen plats. Den är så gott som avskuren från sitt motiv, från det den föreställer. Och den osorterade mängden skapar ett fält där informationen är ointressant, bilderna blir sig själva nog och det som frustrerar är att det är ju inget särskilt med dem. De ser bara ut som vardag. Någon annans tioåriga vardag. Jag kommer på mig själv med att mitt i flimret resumera mina egna senaste tio år. Också de i oordning men i fas med en stor förändring i bildskapande och bildanvändning.
För dokumentation i realtid får ett allt större genomslag i vardag och konst. Tydligt blir det till exempel som ett undertema i Ruben Östlunds finurliga samtidsskildring De ofrivilliga: det fotograferas en hel del, bilder man ibland får se men oftare inte. När de två tonårstjejerna poserar framför kameran blir filmen stillbild och en stund senare får man bara se någon som fotograferar, en dold betraktare som visar sig vara en jämngammal tjejkompis.
Den klassiska maktmarkören i uppdelningen betraktare/betraktad förlorar i den scenen sin betydelse. I stället återkommer den mitt i den grabbiga homofobiska och samtidigt homolockade fyllekvällen.
Här blir kameran ett vapen – så oskyldigt den stannar tiden, och så avskyvärd den kan vara som vittnesmål, partsinlaga, hämndverktyg.
