Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

Gisslan på slottet

Prinsessan Victoria – ett kvinnooffer i männens monarki

Jag kommer att minnas öppningsscenen i hovreportern Johan T Lindwalls bok Victoria. Kronprinsessans värk­arbete har börjat. Beckmörker i slottsträdgården. Säpos bilar går på tomgång bakom slottet. Billyktorna kastar sina långa sken över grusgångarna.

Under läsningens gång ska scenen hemsöka mig. Bilden av den födande kvinnokroppen omringad av nationens väktare. Jag kommer att minnas den ungefär som jag minns Marilyn Monroes döda kropp bland hennes exklusiva sänglakan, eller Britney med rakad skalle i baksätet på någon limousine.

Berättelsen om Victoria är nämligen bara en av många berättelser om tusentals medialt bevakade prinsessor i patriarkatets guldbur, dessa egendomliga, uppsminkade djur. Jag kan inte läsa Victorias drama som något annat än ett gisslandrama, och hennes kropp som själva platsen för den större maktordningens iscensättning. Hon förblir så att säga kronan på verket.

”Det finns ingen återvändo för mig”, säger hon vid ett tillfälle till sin dåvarande pojkvän Daniel Collert. När jag tänker på hennes flackande blick i tv-rutan i slutet på nittiotalet då det stod klart att hon led av anorexia, tänker jag på hennes sjukdom som en given revolt. En revolt i form av ett slags människoryckning, en omedveten och meningslös spasm – snart ska hon vara tryggt infogad i ordningen igen, till­frisknad genom ”den största krishanteringen någonsin”. Räddad från sjukdom till sjukdom.

Lindwalls text är en av de absolut märkligaste jag läst, så bräddfylld av affekter och begär, så tjock av ideologi. I en ingress lovar han att han tänker gestalta en självständig kvinna, men hans bok om Victoria handlar inte om henne. Den handlar i själva verket enbart om män, om monarkin som en angelägenhet mellan män. Framför allt handlar den faktiskt om Daniel Westling, som Lindwall uppvisar en egenartad solidaritet med. Till skillnad från kungen, som han inte kan dölja sin avsky inför.

Jag läser hans konstlösa prosa som ett samtida maskulinitetsprojekt, där den laddade övergången från konservativ till nyliberal idealman står i centrum – förkroppsligad i Westlings moderna, nyktra, presumtivt jämställda respektive kungens rigida, stordrinkande och otrogna gestalt. Victorias val av Daniel framställs hos Lindwall som ett uppror i sig – men bilden är förrädisk.

Westling visar sig vara lika gångbar som framgångsman som hennes tidigare adliga boyfriends, och hans mannen-av-folket-image tjäna som läglig intäkt på kungahusets demokratikonto. Westling är den duktige och hälsosamme kapitalisten, en self made man. Han är framtiden, en lottovinst för kungahusets kantstötta varumärke som han ger en touch av Ockelbo-svenskhet. Vid hans sida blir Victoria en vanlig svensk kvinna som föder på Karolinska klädd i landstingets kläder.

Det är med andra ord inte lilla Estelle som framstår som garantin för monarkins ritualiserade upprepning in i det oändliga i Lindwalls surrealistiska hovrapport. Det vända bladet utgörs av Daniel Westling, Lindwalls alter ego (båda är födda på sjuttiotalet, bosatta på Östermalm och har vänner i samma kretsar av Stockholmsbrats).

Lindwall ramar in sin pliktskyldiga Victoriabiografi med inlevelsefulla inifrånskildringar av Daniels känslor under två laddade sekvenser av nationellt intresse. Dels då han efter förlossningen är på väg till den beryktade presskonferensen, dels strax efteråt medan han pustar ut och enligt Lindwall tänker: ”Nu var de äntligen en familj” – den heterosexuella unionens sista ansträngda segergest.

Som utomstående måste man överhuvudtaget häpna inför kungahusets schizoida teater, hur den oavbrutet rör sig i en klyvnad mellan kyskhetens iscensättning och fördärvets illavarslande underströmmar. Hur upprepningen av en avpolitiserad och oskuldsfull yta fortskrider, oavsett hur mycket vi får veta om kungens sexutsvävningar.

Eller är det rentav precis denna klassiska pendling mellan renhet och synd som vi som samhällskollektiv behöver för våra egna begärsprojektioner? Normaliteten kan bara reproduceras genom obscenitetens samtidiga närvaro i sceneriet. Till slut framstår dessa eländiga människor som underliga spelbrickor i kollektivets behov av en yttersta iscensättning av den heterosexuella och patriarkala ordningens fulländning. Och det performativa verktyget för denna parasitära blick är hovreportern Johan T Lindwall, vars informativa prosa samtidigt måste sägas vara djupt argumentativ.

Lindwalls relation till slottet personifierar det patologiska beroendet mellan pressen och kungahuset, en märklig koreo­grafi av dolkhugg och fjäsk. Hans bok präglas å ena sidan av en subtil eller inte-så-subtil själviscensättning av en empatisk och plikttrogen man som tårfylld på presskonferenser kan utbrista ”Daniel, från mitt hjärta, stort grattis” eller försöka pracka på kronprinsessparet goda föräldraskapsråd. Å den andra framträder hans djupt lismande roll i spektaklet – som när han kramar Carl Philips flickvän på en välgörenhetstillställning och säger att han inte kommer att skriva ett ord om deras samtal, medan passagen i sig naturligtvis vittnar om motsatsen.

Allt är jakt, en parningsdans av menande blickar och hemlighetsfulla leenden, av latenser och orgasmer.

Lindwall ter sig som monarkins egna lilla husförrädare och samtidiga fanbärare, och på bokomslaget l

er Victoria och Daniel sina mest oantastliga leenden. Men baksidesfotografiet uppvisar ett intressantare motiv. Gatubild av kronprinsessparet och hovreportern, lika breda men aningen mer svårtolkade leenden. I bildens mitt: det fasta handslaget mellan Westling och Lindwall. Händerna tätt omslingrade, nästan vitnande knogar.