Fina festprissar och fulla finnar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-16
Alkoholen flödar i min bokhylla, från Bellmans rännstenar via Henrik Tikkanens aristokratiska konstnärskretsar till Johan Kindes postpunkbarer i Någon sorts extas. Det sups kopiöst i skönlitteraturen, genom epokerna, i alla samhällsklasser. De flesta rumlare är män, som likt Ulf Lundells Jack vaknar ”under en matta tillsammans med en tom champagnebutelj”.
Kvinnorna är medberoende, i århundradets kärlekssagor eller i proletär utsatthet. Så många strävsamma fabriksarbeterskor vars ynkliga lön krökats upp av sluskar till män, läs Moa Martinsons självbiografiska trilogi om Mia. Läs Maria Sandel.
I västerländsk kanon räknas Malcolm Lowrys roman Under vulkanen som ett av mästerporträtten av en alkoholist, en stor man dekar ner sig. Men i den nordiska kylan och mörkret har fyllan fungerat som en socialt accepterad vän och tåligheten ett mått på virilitet. En riktig karl står pall, Strindberg litade inte på nykterister.
När Henrik Tikkanen i den självbiografiska adressviten går till doktorn med sina alkoholrelaterade krampanfall blir han rekommenderad ”ett glas akvavit före och efter måltiderna och en konjak då och då”. När Tikkanen säger att han inte längre kan dricka vill läkaren bryta deras privata umgänge. Spritens brödraskap är oförsonligt mot utbrytare.
De senaste åren har en ny alkoholvåg flödat genom litteraturen. Jämte balla beatnikar, karismatiska konstnärer och en högborgerlighet som har råd med leda, träder nu alkoholistbarnen fram och skapar sin alldeles egna tonart. Skriver om supande i total avsaknad av glamourös eller maskulin patina: alkoholkonsumtion som sjukdom, terror och helvete.
I bok efter bok skildras Skammens boning, vilken är titeln på Doris Dahlins 50-talsskildring där en liten flicka slår knut på sig själv för att skyla över faderns alkoholism. Vittnesbörderna är sinsemellan olika, de finns i självbiografiska uppgörelser som Anders Nyqvists Hatet, försonande som i Åsa Linderborgs Mig äger ingen och i fiktiv form ur barnets synvinkel, som Susanna Alakoskis Svinalängorna. Gemensamt är återblickandet, ofta 70-talsinrett eller med ett soundtrack från tidigt 80-tal, som i Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade.
När alkoholister förekommer i nutidsskildringar är de i regel finsktalande. Åtminstone om man får tro den finlandssvenske kulturjournalisten Petter Lindberg som till fjolårets Göteborgsbokmässa listat en anslående mängd exempel på hur finnen skildras i 2000-talets svenska utgivning: ”undersätsig, ett socialt vrak med uppenbara alkoholproblem.”
Bilden har till och med letat sig till barnboksvärlden. När bilderboksförfattaren Gunna Grähs i Dino och lilla Kurren porträtterat Dinos granne Heikki, liggande i en buske med en säck ölburkar, fick Grähs ett uppfordrande telefonsamtal från en journalist på YLE: ”Har ni då int egna fyllon och stoppa i era böcker. Måst ni då ta våra?”
Det här retar allt fler. I den nordiska tidskriften Kritiker, juni 2008, skriver finlandssvenske poeten Oscar Rossi om hur Finlandsbilden förändrats när Finland inte längre är ”ett fattigt och underlägset land”. För svensken har finländaren har gått från ”finnjävel” till Augustpristagare. Finnen är ”pop” och ”cool”. Men framgången litterärt förutsätter dock fortfarande en reproduktion av finnen som utslagen.
Rossi diskuterar Susanna Alakoskis prisvinnande Svinalängorna, frustrerad över att författaren inte tagit chansen att djuppsykologiskt förklara varför ”Heikki” super. Rossi saknar en belysning av de ”bakomliggande mekanismerna som leder till sociala missförhållanden”. I stället ser han ännu en roman om ”miserabel barndom”.
Jag vill ställa motfrågan: Varför måste alltid arbetarklassens beteende ha en förklaring? Lars Noréns övremedelklassfamiljer, tyngda av beroendeproblematik, avkrävs inga psykosociala förklaringsmodeller.
Men Rossi har en poäng: Varför fortsätter svenskarna älska den finske suputen? Kan det handla om ”nationell avundsjuka”? Rentav ”ett slags förbjudet svenskt nostalgiserande över fornstora dagar”?
Det tror jag inte. Det handlar om 1: Finnen som ställföreträdande anarkist och utlevare för den ”hämmade svensken”, en myt de själva medverkat till att skapa. 2: Finnen som exponent av den nöd som svensken av klassmässiga skäl har haft möjlighet att dölja.
Men nu ska den egna smutsen vädras. Missbruken som döljs bakom prudentliga husfasader och rekorderliga yrken avhandlas i litteraturen. Anders Nyqvists fadersporträtt Hatet visar att alkoholism skapar sina monster, även i medelklassen. Här kommer ingen hem och är snäll.
I dagböckernas och de identitetspolitiska dokumentärernas framgångstider finns ett väloljat utgivningsmaskineri på bokförlagen. Intressant nog sker detta samtidigt som nykterhetsrörelsen IOGT/NTO firar framgångar som den enda av de traditionella folkrörelserna som på senare år ökat rejält i medlemsantal.
På 20 år har cigarettrökningen gått från tuff till socialt oacceptabel. Vem kunde ana? Lek med tanken att alkoholkonsumtionen går samma öde till mötes.
Frågan är bara vilken drog som då tar alkoholens plats. Väntar vi en våg av litterära spelmissbrukare?
Anneli Jordahl
