Jag blir rädd, det är därför hatet gör ont
Det som kallas ”näthat” är i själva verket psykisk misshandel
Man vet aldrig vad fan det är som ska göra folk förbannade.
I somras skrev jag en kolumn om Ebba Buschs berömda abortkontrakt. KD:s partisekreterare Johan Ingerö twittrade om kolumnen och så många fler som absolut inte håller med mig om att kontraktsidén var idiotisk, läste den.
Att skriva om Ebba Busch leder till huvudvärk, för då är alla svar man får att hon är en vacker prinsessa och man själv ett träsktroll. I en vecka fick jag sedan höra hur ful och vidrig och äcklig jag var, av män och botar på internet.
Jag har fått höra det många gånger förut!
Men den här gången var jag på semester och ville tänka på annat. Det gick inte. Jag blev ledsen och kände mig otrygg. Låg inne och grät medan meddelanden trillade in.
Det här är en vanlig erfarenhet för kvinnor som verkar i offentligheten, att få några hundra meddelanden efter en text, om hur värdelös man är. ”Vanlig” är ett för milt ord. Det ÄR så bara. Det är vad det kostar att synas, särskilt om man syns i vissa frågor. Så vanligt är det att kontentan är att det inte går att göra något åt det. Det är också vad alla kvinnor i offentligheten får höra, när de pratar med sina arbetsgivare eller uppdragsgivare: Det går inte att göra något. Det är så här det ser ut. Skaka av dig. Tänk på hur fula de är. Prata inte om det offentligt, då blir det bara värre. Och vi försöker hålla käften, för vem vill att det ska bli värre?
Vill inte du knulla med mig är det inte som jag misskött mitt jobb?
När jag under hösten blev intervjuad av Dagens ETC, i samband med att min nya bok kom, gjorde jag tvärtom och pratade öppet om det. Lite slängigt sa jag i intervjun att jag till slut landar i att svara på glåporden med: ”Ok jag är ful. Vad ska du göra åt det.”
Som min syster sa en gång, när en man skrivit till henne att hon var ful efter att hon varit med i tv: ”Okej, men jag är inte där för att vara snygg!”
Mitt jobb är att skriva. Inte att bli knullad.
Vill inte du knulla med mig är det inte som jag misskött mitt jobb?
Fast den sjuka grejen är att om man är kvinna och ful så har man på ett sätt gjort det.
Jag träffade min mamma samma dag som hon läst min intervju och hon sa förskräckt ”varför säger du att du är ful?!”. Som att det faktum att jag erkände att massa andra människor säger det betydde det att jag själv sa det.
Trots att fulhet är något vi är besatta av att inte associeras med är det svårt att benämna. Typ don’t mention the war.
Jag känner mig också sårbar om jag återberättar vad männen skriver. Man ska inte visa att man svettas. Man ska inte visa hur självmedveten man blir. Ja, det är det: Jag blir självmedveten. Jag har internaliserat deras blick. Det är lite weak att erkänna hur mycket tid jag lägger på att inte vara ful.
Jag undrar varför mamma blev upprörd av det där med fulheten. Typ att det är fel att kapitulera inför den? Är det fel att inte älska sig själv? Eller är det ytligt? Eller menar hon att de som tycker att jag är ful har fel.
Jag har själv haft svårt att acceptera hur mycket det tar på mig att i perioder läsa så våldsamma, hatfyllda och grova saker om mig själv. En djup skam över att det tar. Över att jag flera dagar i Nice grät på telefon med min pojkvän, som försökte ringa Johan Ingerö och skälla ut honom.
Jag vill inte att högerextrema män ska acceptera mig. Så hur kan de såra mig så.
Efter ETC-intervjun hörde många av sig för att säga att jag inte är ful. Eller så sa de att jag är sexig. Eller att skönhet kommer inifrån. Eller gav mig tips på hur man får bättre självkänsla. Ett par män skrev och frågade om vi ska ses. En man kommenterade under artikeln att jag inte var ”särskilt ful” och avslutade med ”om det är hon på bilden som avses”.
Ibland när jag åker tunnelbana tittar jag på alla män och undrar vilka som har det i sig
En välmenande mardröm. Upp och nedvända världen. Budskapet klart och tydligt: jag FÅR VISST finnas eftersom JAG INTE ÄR ful. Håll käften, ville jag skriva till var och en. Så hemskt att alltid bli påmind om att kvinnors offentliga närvaro kommer med villkor.
När jag återger det här – ”de säger jag är ful” – så menar jag att de säger grova äckliga saker, som jag inte ens orkar skriva ut. De postar bilder på tjejer med ansikten vanställda av plastikkirurgi och säger att det är jag. Eller säger jag inte får kuk. Eller när jag skrivit om #metoo säger de att jag blivit dåligt behandlad av män för att jag är vänster. Eller att jag borde ta livet av mig. Det är män fyllda med ett sådant misogynt hat att jag känt hur något i mig skiftar. Ibland när jag åker tunnelbana tittar jag på alla män och undrar vilka som har det i sig. Det hatet.
Jag avskyr ordet ”näthat”. Som om det är någon taskig, avpolitiserad mobbning som flyter runt i en feed man kan gå ut ifrån, utan materiella konsekvenser. Därför tänker jag numera på det här som psykisk misshandel. Önskan om att slippa skiten från alla de här männen är inte en längtan efter att vara begärsobjekt. Att vara ful kvinna innebär att man har ett lägre människovärde. Och ett lägre värde betyder högre risk att utsättas för fara. Den faran vet många kvinnor allt om.
Kvinnor med utseende och namn som inte uppfattas som svenska drar sig tillbaka och tystnar
Att uppfattas som ful är att inte vara önskvärd. Att ses som överdrivet sexualiserad är lite som att ses som ful, det är att vara ett objekt. Ett objekt – eller ett ”stycke kött”, som en man skrev till mig att jag var – bär med sig ett inneboende hot om våld. Ett stycke kött kan man behandla hur som helst. Slå, våldta, förnedra, skrämma. Det är det hotet som ligger latent i misogyna glåpord som med jämna mellanrum rullar in för kvinnor i offentligheten. Det är också det som är glåpordens avsikt, att skrämma personen som utsätts för dem till tystnad. Att skala bort, skala ner. Att inte kritisera vissa politiker och vissa beslut.
Många misshandelsrelationer börjar med att kvinnans frihet kringskärs. Skadorna av att leva med någon som kränker en psykiskt och verbalt är lika allvarliga som konsekvenserna av fysiskt våld. Att som en del av sitt arbete hela tiden få höra hur motbjudande och värdelös man är, är självklart nedbrytande. Ett arbetsmiljöproblem.
Och ett demokratiproblem. För bruna och svarta kvinnor är hatet långt mycket värre. Ett rasistiskt och misogynt förakt så överväldigande att jag vet att det har omöjliggjort arbetet för många. Kvinnor med utseende och namn som inte uppfattas som svenska drar sig tillbaka och tystnar. Inte för att de är rädda för en förolämpning utan att för att de är rädda för vad någon kan komma att göra mot dem. För att ens arbete blir för svårt att navigera, priset för högt.
Det har blivit normalt att den som inte är vit måste välja bort det offentliga samtalet.
Vi hör det hela tiden och är helt vana vid det, vi bara kör på och vet att det är så det ser ut, som om det var okej.
Att kalla den verkligheten för ”näthat” är inte bara förminskande utan också osakligt. Att kalla det för psykisk misshandel hjälper mig med empatin för mig själv. Alla misogyna meddelanden gör inte ont för att jag är fåfäng eller för att jag vill bli omtyckt.
De gör ont för att jag blir rädd.
Så svaret på frågan jag ställde – ”jag är ful vad ska ni göra åt det?” är egentligen: Skrämma mig till tystnad.