Rakt av falskt, Sandström!
Det är kulturredaktionerna som tar kampen mot klickhysterin och för kvalitetslitteraturen
Frida Boisen är chefredaktör på Bonnierägda Göteborgs-Tidningen. Med den populistiska taktpinnen lade hon i höstas ner kulturredaktionen, att man från och med nu bara ska ha material som klickas.
Tidningskoncernen MittMedia beslutade för ett par veckor sen att halvera kulturredaktionerna på vissa tidningar. Även det presenterades som en satsning.
I helgen påstod Ulrika Kärnborg i en norsk intervju, att det är Schibsted Sverige som utgör det största hotet mot kulturjournalistiken (Klassekampen 21 feb). Om man ser hur andra medieägare går fram med yxan, känns utfallet osakligt.
Kärnborg bekymrar sig över ”klickokratin”. Det gör vi alla, men mig veterligt är Aftonbladet Kultur den enda redaktion som öppet har försökt diskutera problemet.
Alla mediehus är fixerade vid läsar-, lyssnar-, och tittarstatistik. Kultursidornas recensionsverksamhet är den som har svårast att hävda sig på nätet – som kanske snart är den enda publiceringsformen. Just därför måste man förstå att kulturredaktionerna faktiskt är de som med sämst resurser bäst lyckats stå emot klickokratin.
Alla kultursidor publicerar dagligen kvalificerad kritik för en specialiserad läsekrets. Om vi vore prisgivna åt klickstatistiken skulle kultursidorna se helt annorlunda ut.
Det vet alla som har arbetat på en kulturredaktion. Just därför är Kärnborgs kritik så njugg, och Daniel Sandströms drapa i Dagens Nyheter rakt av falsk.
Daniel Sandström är förläggare på Bonniers och stormar nu mot att kvalitetslitteraturen inte har nån plats på kultursidorna. Han avkräver en förklaring hur vi som ansvarar för litteraturbevakningen gör våra prioriteringar.
Det är helt enkelt inte sant att kvalitetslitteraturen inte har plats på kultursidorna, men sant är att vi inte kan skriva om alla böcker. Sant är också, att kultursidorna mixar med mer ”lättare material” nu än tidigare. Till det lättare materialet kan man räkna explosionen av författarintervjuer som visserligen profilerar en intellektuell insats – en bok och förhoppningsvis även en tänkare – men som
också fungerar som reklampelare för förlagen.
Om Sandström vill veta varför det blivit så här, hade han kunnat fråga sig själv och sen redovisat svaret. Sandström var ju kulturchef på först Sydsvenskan och sedan Svenska Dagbladet innan han blev förläggare. Med all respekt för honom, men inte heller han lyckades motverka den utveckling som han nu så ilsket beskriver.
Generalknas blir det när Sandström skyller förlagens utgivning på kulturredaktionerna: om de/vi bara recenserade mer kvalitetslitteratur, skulle förlagen få incitament att ge ut bättre böcker. Det är alltså vårt fel att Bonniers satsar på en profitmaskin som Dan Brown.
Och varför, egentligen, skulle vi inte kunna analysera och värdera den litteratur som så många läser?
Sandström har gått från en krisbransch till en annan och nu utnyttjar han sin frihet att slå mot sina gamla kollegor. Det är inget att säga om det, men han kan
inte låtsas om sitt tidigare yrkesliv. Vilka prioriteringar tvingades han göra som kulturchef?
För familjen Bonnier måste situationen vara extremt schizofren. Inom denna koncernjätte finns både förlagen som vill ha sina marginaliserade titlar recenserade och de kulturredaktioner som brottas med samma ägarfamiljs krav på klickvänlig, det vill säga annonsgenererande, journalistik. Bonniers står som avsändare på både Daniel Sandströms och Frida Boisens lönekuvert.
Vi som sliter på redaktionsgolven suckar med Åsa Beckman. Inget blir bra av att vi säger att allt är toppen, för det är det inte, men det är ändå förunderligt att svensk kulturjournalistik kan hålla så hög klass efter alla år av besparingar och kommande neddragningar.