Synden som frälsning
Barbro Westling läser Per Olov Enquists roman kring ett livsavgörande kärleksmöte
I sitt sena skrivande om sig själv är Per Olov Enquist inte den som bara redogör för sina dagar och nätter.
Han rannsakar, tystnar, gör omstarter och meddelar läsaren när han måste undvika. Enquist är den som skriver under tryck av ett stort existentiellt ansvar. Därav det särskilda språket, noggrannheten med vad det är som egentligen ska fram. Då duger det inte att vara ljum eller ungefärlig.
I Liknelseboken sätts detta ansvarskännande på visst prov. Ett kort men livsavgörande kärleksmöte med en okänd äldre kvinna och femtonåringen som lovar henne att aldrig berätta. Och så den tvingande känslan att nu, när det nalkas slutet, måste detta livsavgörande ändå sägas ut. Hålla löftet till den okända kvinnan eller berätta om hennes stora betydelse?
Man erfar hur frågan vrenskas och vrider runt i författaren men hur han ändå bestämt sig. Kanske därför som själva uppskjutandet och undvikandet tar sig så lustfyllda former? Enquist hinner nio liknelser runt varva sin litterära bana, återbesöka gamla kultplatser och figurer. Moderns stränga tro och oro för sonens frälsning ihop med faderns plötsliga slut är överskuggande, släktingars skilda livsöden, pojken Siklund och katten Kim, korsräven och ångesttiden i Paris, stationer på vägen. Ja, det kunde nog ha pågått i flera volymer än, om inte vännerna vid dödsflodens strand manat på. Inte dröja längre nu, inte längre gå bredvid, det hastar.
Men dessa mystiska omständigheter, oförklarliga händelser och ting som verkar särskilt ämnade. De utrivna sidorna ur faderns notisblock, räddad ur lågorna, varför dyker den plötsligt upp? Och vad stod på de utrivna sidorna? Vem skall på yttersta dagen tagas upp och vem skall lämnas kvar? Att äntligen bli fri från alla föreställningar?
Enquists språk växlar mellan avkortat och meddelsamt. Men det är inbillningskraften som verkar och man tappar som läsare ganska snart all övrig orientering. Är bara där i de sällsamma Enquist-orden, i hans mytiskt västerbottniska av evigt nu.
Och när det så är dags för stunden för synden som frälsning, kärleksmötet på det kvistfria furugolvet, då visar sig det ömt vårdade minnet inte ens motstå beskrivning.
Så formar sig denna roman fritt spinnande kring en livsavgörande kärna, ett minne som avskaffar all skuld, kanske ett helt författarskap om man vill se det så.
Nu tänker jag på vad det är som i denna ändå lätt högstämda bok skapar en tydlig känsla av humor. Och mitt delsvar är: kursiveringen. Vissa ord uppmärksammas så och när de återkommer skapar det en komik. Ett annat delsvar är: den troskyldiga sidan av saken. Att det kanske inte riktigt går ihop men barnet håller fast ändå. För att det blir roligare så.
Och författaren, det nu 77-åriga barnet, låter så det obeskrivna bli del av det beskrivna som är det som finns bland människor på jorden.
