I ständig rörelse
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-05-24 | Publicerad 2011-05-23
Joar Tiberg minns Eva Moberg (1932-2011)
Jag minns fortfarande när jag första gången läste en text av Eva Moberg, jag minns till och med var jag satt – på KTH, där jag var elev, på biblioteket på Valhallavägen. Det var vinter.
Artikeln handlade om ett matriarkat, tidiga kvinnliga gudar i ett samhälle där dansen var central, och utan förtryck – Inanna.
Detta intresse för dansen och rörelsen, också i tanken, verkar ha utmärkt henne. Patriarkat kände hon, att ha vuxit upp under Vilhelm Mobergs mörka skugga kan inte ha varit lätt, det förstår man.
Att skärskåda patriarkatet, i vid mening, kom hon att ägna sitt liv åt. Patriarkatet utklätt till expertsamhälle, som koncentrerad mediemakt, som lobby för den dödliga vapenindustrin och en ännu dödligare atomindustrin.
Vi möttes bara ett fåtal gånger, men en gång ringde hon. Det var en månad sedan, ”Hej, det är Eva Moberg”. Hon ville tacka för en artikel jag skrivit om det mediala haveriet efter haveriet i Fukushima. Rapporteringen kring denna, den största teknologiska katastrof som drabbat mänskligheten, störde henne uppenbart i djupet. Hon gav uttryck för en djup sorg och ilska. Men hon sa inget om att hon var sjuk.
För några dagar sedan fick jag ett mail, av en vän till henne i Folkkampanjen, som sa att Eva var sjuk – inte ens då anade jag att hon kunde vara sjuk på riktigt, hon framstod som så ohyggligt vital – men ville tipsa om en artikel jag absolut inte fick missa. Den hette Den dödliga tystnaden om Fukushima, och var skriven av Vivian Norris.
I artikeln citeras en rysk kärnfysiker:
”Jag misstänker att bränslestavarna smält och att omgivningen är smittat med plutonium, vilket betyder att man aldrig kommer att kunna återvända dit igen.”
En teknologi som lämnar efter sig områden som aldrig mer kan beträdas, kunde Eva Moberg – och miljoner och åter miljoner andra medborgare – inte acceptera.
Där gick helt enkelt en gräns, för vad ”experterna” kunde lura i oss.
Jag tänker att Eva Moberg i hög grad var en folkrörelsemänniska, kanske hade hon värjt sig för en sådan här artikel. Hon förstod, att i svåra frågor, om allas vår framtid, om krig och fred, atomvapen, kan man inte lita till de stora mediekoncernerna, vare sig de är stats- eller familjeägda. Man måste vara nere i roten, bara där finns det tryck som kan åstadkomma förändring, som kan leda oss till dans istället för krig.
Joar Tiberg