Vanskligt att slåss i kyrkan
Åtalet mot Pussy Riot skickligt utformat
Johan Hiltons replik på min artikel om Pussy Riot (Aftonbladet 10 aug) ställer två frågor jag skulle vilja diskutera.
Den ena frågan är huruvida det är meningsfullt att göra en distinktion mellan kyrka och stat i Ryssland. Pussy Riot angrep ju den oheliga alliansen mellan makten och kyrkan. Domen, som faller i morgon, har givetvis fattats på politiska grunder.
Men rättegången är inte ett spel för gallerierna, och åtalet är skickligt utformat just för att beröva Pussy Riot stöd i hemlandet. Ryssar har varma känslor för sina kyrkorum, betydligt varmare än för president Putin.
Medlemmarna i Pussy Riot valde avsiktligt och medvetet kyrkan som arena för sin protest och med facit i hand kan man undra varför de erbjöd motståndarsidan en onödig fördel. Just därför vill jag hylla deras mod. Med öppna ögon gick de in i en ojämn kamp med en överlägsen motståndare. Att slåss mot kyrkan är farligare än att slåss mot Putin.
Den andra frågan är ideologiseringen av kampen för yttrandefrihet.
Av Hiltons artikel kan man få uppfattningen att det är jag personligen som dragit in religion i resonemanget, talat om ”smädelser” och hänvisat till lagar om ”hets mot religiösa grupper”.
Jag har läst åtalet mot Pussy Riot och berättat om vad som faktiskt står i det. För att jag ville att läsarna skulle förstå allvaret i anklagelserna och anledningen till att åklagaren kunde kräva så höga straff. Mycket av rapporteringen kring rättegången har präglats av en nedlåtande attityd mot odemokratiska ryssar som inte förstår bättre än att spärra in oskyldiga små punktjejer.
Tar man bort de ideologiska glasögonen, ser man bättre det revolutionära i Pussy Riots aktion. De var inte omedvetna om lagstiftningen om hets mot religiösa grupper. De utmanade just de ortodoxt troende. Alltså berättar jag om hur det är – och inte om hur jag önskar att det vore.