Odells verk gör skillnad
Ulrika Stahre om en märklig rättegång
Igår både inleddes och avslutades en märklig rättegång. Kanske är alla rättegångar lite märkliga för en lekman – de utspelas i juridikens land, med dess bestämda ritualer och utvalda verktyg för rättviseskipande – men i fallet åklagaren vs Anna Odell krockar de olika nivåerna av sanning så uppenbart. Konsten har lämnat den vita kuben för att återkomma till – den fanerade rättssalen. Liten och fullsatt.
Efter en heldag surrar huvudet av detaljer: Hur lång tid tar det att lägga någon i bältessäng, hur många måste man vara, vem beslutar, varför? Hur mycket våld anses nödvändigt? Och allt högre brusar det av de frågor som inte fick svar. Varför dröjde polisen flera dagar med sin anmälan? Varför anmälde man Anna Odell men inte andra som lurats? Och var fanns Konstfack?
Anna Odells verk handlar om makt. Om relationen mellan en psykiskt sjuk människa och olika representanter för Ordning. Verket har under det senaste dryga halvåret fått bli symbol för en dålig, obegriplig och ytlig konst. Det byggde på en tämligen oheroisk användning av den egna kroppen, ett nedstigande i ett psykosliknande tillstånd – kanske det mest utsatta som finns. Ett överskridande av den konstruerade gränsen mellan friskt och sjukt.
Statuslöst, kroppsligt och oskönt: det är ganska lätt att se vad som skaver hos belackarna. Anna Odell har varit både konstnär och modell i sitt verk, smält samman sig som subjekt och objekt för en handling, ingått i en konsttradition där undersökningen har gällt både det egna jaget och det omgivande samhället – i detta fall psykvården. Att den bör utsättas för granskning är vid det här laget tydligt. Och i ett samtal med psykiatrikern och professorn Åsa Nilsonne i gårdagens P1 Morgon bekräftades att konstverket har gjort skillnad: man har åtminstone på något håll börjat se över sina rutiner vad gäller bältessäng och återkoppling till patienterna, och ser också verket som en hjälp för dem som vill förändra psykvården, inifrån.
En konstnär står inte utanför lagen. Men lagen säger knappast att det är brottsligt att spela psykiskt sjuk, eller att vilja undersöka en institution. Ändå syftar en av åtalspunkterna, oredligt förfarande, på konstnärens uppsåt. Den enda som gör det. De andra två, falsklarm och våldsamt motstånd, har så att säga uppkommit i olika samspel – först med de människor som försökte ta hand om henne och larmade för att få en ambulans, sedan med de poliser vars handlande – handfängsel, tvång – provocerade motstånd.
Anna Odell riskerar nu villkorlig dom samt böter. Hon hade fått klartecken från Konstfack för sitt projekt. När hon ställs inför rätta är hon tydligen inte längre student, eftersom Konstfack deklarerar att man inte tänker betala några eventuella böter – trots att all utbildning i Sverige ska vara avgiftsfri. Konstfacks så gott som fullständiga frånvaro är anmärkningsvärd. Skolans hyckleri är redan omskrivet, men kanske hade åtminstone jag hoppats att det skulle finnas någon ryggrad till slut, längst därinne.
Om samhällets resurser har mycket talats i denna process – vilka resurser tycker sig Konstfack behöva, för att bedriva en utbildning där man tar ansvar?
Dom faller den 31 augusti.
Aftonbladets