När pappa säger cancer vinner kärleken
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Var ni nära?” Jag får frågan, och det känns aldrig sant när jag svarar: ”Både och. Det var väl som det är för folk mest”, skriver Kristofer Folkhammar.
Illustration: Moa Romanova
Mina föräldrar skulle aldrig uttryckligen be mig om något. Det kan tolkas på många sätt. Som med allt som har med föräldrar att göra är det både något väldigt typiskt och något helt exklusivt. Alla har en liknande kletig känsla inför de som tog hand om en, och ändå känns smörjan helt särskild. De små och stora brott och beroenden som kommer med att ha varit tillsammans i en omsorgsrelation får detaljer att betyda mycket.
Men enkelt formulerat: Mina föräldrar skulle aldrig uttryckligen be mig om något. Det är därför jag är så tacksam över att jag snabbt kollar mejlen en söndag när jag sitter på toa. Mitt barn och min kille stökar undan den sena frukosten i köket. En väninna skriver: ”Cancer kan gå så fort, jag hann inte till min vän innan hon gick bort.” Så när min mamma ringer, bara någon timme senare, har jag redan fått en liten knuff. Mamma säger: ”Jag tycker att han har blivit sämre.” Hon säger inte mer än så. Jag hör oviljan att vara till besvär, till och med nu, rädslan att missbedöma situationen.
Mina föräldrar skulle aldrig uttryckligen be mig om något, det skulle vara ett totalt övertramp att säga något i stil med: ”Kom hem nu, vi behöver dig.” Det finns inget fulare en människa kan göra än att störa någon.
Jag hinner. Tågen är inställda och ersatta av knökfulla bussar som kryper över leråkrarna, långsamt genom eftermiddagsmörkrets Skåne och Blekinge, men jag hinner. Hans breda mun får formen av ett hallon när han ropar genom smärtorna. Jag håller handen så lätt det går över hans, alla tryck gör ont. Jag har aldrig hört ett sådant ljud innan, inte skrik av smärta utan verkligen rop, ett riktat ljud, som en åkallan nästan.
Han har haft sagolik tur med hemtjänst som snabbt kommit i gång någon vecka tidigare. Nu får han starkare smärtstillande. Och genom de mjuka dimmorna ser han på mig. Han säger otroliga saker om mitt barn och om min kille, om att jag skriver, att det är fint. Detta gav omständigheterna oss. Mejlet, mamma, bussarna som trots allt kom fram, hemtjänsten. För senare på natten när det bara nästan blivit morgon slutar han att andas. Han dör hemma, i en ditskyndad sjukhussäng i vardagsrummet. Vi tänder ett ljus, öppnar ett fönster. Det visar sig finnas ritualer här, trots allt.
Snabbt lämnar värmen kroppen. När jag lägger min hand på hans panna känns den som en stenstod i form av min pappa. Som om all vindlande, pulserande energi på ett ögonblick lagt sig tillrätta och formats till kompakt massa.
Ibland är livet fruktansvärt enkelt. Fruktansvärt för att det vi kämpat med, försökt tänka oss ur, pratat sönder oss om, visade sig kunna lyftas bort som ett utnött skynke. Alla ansträngningar, allt arbete med att hantera besvikelser och vilka de gjort oss till, visade sig vara, om inte förgäves, så i alla fall inte lösningen. Och fruktansvärt för att enkelheten kanske förutsätter något så definitivt som en dödssjukdom.
Man ser delar av sig själv och sina älskare i de där bilderna
”Var ni nära?” Jag får frågan, och det känns aldrig sant när jag svarar: ”Både och. Det var väl som det är för folk mest.”
I en dikt av norske Steinar Opstad, som i Marie Lundquists svenska översättning heter ”Mitt tysta raseri”, står någon på Schwules Museum i Berlin och betraktar arresteringsbilder på män som blivit gripna för otukt. Den som talar i dikten frågar: ”Är detta mina förfäder? / Kan jag byta ut deras ansikten / mot min fars?”
Föregångarna kan ju upplevas som en sorts fäder. ”Bög” är en stor del av vem man är. Man söker rötter. Likhet och skillnad. Man ser delar av sig själv och sina älskare i de där bilderna. Och hur föräldrar bemötte ens ansikte efter att man förklarat att man var en av dem, kan få fäste i en, djupt som ett arvsanlag.
Olika förfäder griper in i varandra. Men männen på arresteringsbilderna är avgränsade från oss, även om de känns som en del av vårt förflutna. Vi söker upp dem på Schwules Museum. Vår process att närma oss dem, dansen mellan skam och beundran och uppgörelse, skiljer sig från hur vi hanterar gestalterna som var med oss redan från början.
Opstads dikt fortsätter, mångtydigt, men på frågan om ansiktena på arresteringsbilderna går att ersätta med ens egen far vill jag svara den som talar i dikten: Nej. Men jag förstår varför du ställer frågan.
Eller så här: Jag är drygt tjugo år och sitter i en öppen föreläsningssal på Göteborgs universitet. Två saker är nya för mig. Aktivismen, det politiska, är på väg att intellektualiseras och knytas till teorier. Och jag har kommit ut som bög. Det som engagerar mig och får mig att protestera känns i kroppen på ett annorlunda sätt, är inte endast i solidaritet med. Det petar i mina relationer på ett sårigare vis än åsiktsskillnader, särskilt i förhållande till mina föräldrar. Det är en jobbig tid. Jag är ömsom arg och besviken, ömsom skamsen över att jag inte är mer självständig.
En rikskänd feminist stod framför oss och presenterade sitt nya, breda initiativ. Hon höll fram sina händer, rörde på fingrarna som om hon imiterade fallande regndroppar. Hon sa: ”Om vi slutar upp med att betrakta samhället som en massa olika individer som springer omkring hit och dit.” Hon stannade av sina sprittande fingrar, och med en dramatisk gest höjde hon händerna något, som om hon i luften placerade ett tak över sitt nyss tecknade smatter. ”Och börjar titta på strukturerna.”
Världen består av konflikter och intressen som inte går ihop. Det finns inga lyckliga slut. En politisk insikt som sedermera kom att bli min uppfattning om estetik, och min hållning i det mellanmänskliga. Det alltför slikt paketerade, berättelser med trygga snip-snap-slut och uppbygglig utveckling: lögn, lögn, lögn.
Idéer om försoning ska man vara vaksam på. I politiken och konsten och relationerna. Att växa upp är att stå ut med att inte försonas.
Nu är han på något sätt med mig jämt
Men ibland är livet fruktansvärt enkelt. Ibland är livet en slikt formulerad berättelse. Försoning är inte möjlig alla gånger. Men när den överrumplar en är det en befrielse att bli slagen till marken av den, som att släppa taget om en hög järnhäst av misstro. När han ringer och säger: ”Cancer.” När han säger: ”Det ser inte bra ut.” Då dunstar allt. Kärleken vinner över behovet av upprättelse.
En kort tid efter att pappa dog såg jag plötsligt hans ansikte framför mig. Helt konkret men genomsläppligt, lite som ett hologram. Det svävade i dörröppningen till mitt sovrum. Ett tunt sprakande i decembernatten. Min kille sov bredvid och inga ljud hade ännu kommit från barnets rum. Jag satte mig upp i mörkret och befann mig helt i varseblivningen att min pappa flimrade framför mig, en kort stund, innan han försvann.
Jag kan förstå händelsen andligt eller psykologiskt, som en sorts chock. Men det jag tveklöst fick med mig var att pappa, efter döden, för första gången fick ett ansikte, ett tydligt utseende, blev en avgränsad, egen gestalt. Han hade inte varit det för mig tidigare. För så nära var vi tydligen, att det inte riktigt fanns klara konturer mellan oss. Först nu, när han är borta, kan jag försöka förstå vem han var. Och jag kommer nog ägna resten av livet åt att försöka greppa vad vår relation var för något, och vad det betyder att den inte finns mer.
Vissa saker får konturer av döden, samtidigt som andra gränser löses upp. Förut var han där han var, hemma hos mamma, och jag och min dotter träffade honom ibland. Nu är han på något sätt med mig jämt. En hemlig och välvillig instans i vardagen, som genom döden rensats från alla förvirrande tystnader och koleriska utbrott, som baseras helt på det storslagna faktumet att vi varit med om varandra och upplevt varandra.
Jag tror inte att min pappa kollade Bergman-film i någon större utsträckning, men jag tänker på Allan Edwall i ”Fanny och Alexander”. Att han på dödsbädden säger att nu kommer han vara med sina barn hela tiden. Och sedan smyger runt, ofta en bit bort i bild, i något som ser ut som en sommarkostym, en luftig flärd i den tunga scenografin, och visar sig som ett tecken på samhörighet när barnen blir mer och mer ensamma i världen.
Allt hade gått så bra. Men bara några månader senare var cancern tillbaka
Jag tänker på honom. På födelsedagstårtor. Ett kontor belamrat med beräkningar och broschyrer för elmaskiner, med utsikt över en verkstadstomt framför en tät, småländsk barrskog. En röst som hade så svårt att sluta låta artig. Att jag intill honom aldrig kände mig tillräckligt noggrann. Jag tänker på en ond axel, en seg hosta, ett leende.
Och på en del tillfällen, när parallellerna med andra slags förfäder, och deras skamfyllda, förlöjligade ansikten, gjort sig påminda i mitt liv. Hur ensamt det var. Vad jag hade behövt.
Allt var inte bra mellan mig och min pappa. Men eventuellt var det perfekt. För att det var vi.
I Andrew Haighs film ”All of us strangers” pratar den medelålders Adam med sina sedan länge döda föräldrar. Samtalen är utan konsekvens. Därför är de uppriktiga, stora, låga, förtvivlade. Därför förändrar de allt. Berättelser om spöken är arbete med sorg.
Jag kör hem på jobb. I en bil jag lånat många gånger, och jag har äntligen fattat hur jag ska svänga vid Hyllie för att komma ut ur Malmö. Det är någon sorts vår. Soligt. Vid den här tiden på året opererades han. Ett stort ärr glänste över buken när jag hälsade på honom på sjukhuset. Allt hade gått så bra. Men bara några månader senare var cancern tillbaka. ”All over the place”, sa han.
Jag sökte uppdraget på folkhögskolan i närheten av mina föräldrar delvis för att oftare vara nära dem. Men pappa dog några månader efter första uppstartsträffen.
Jag kör. Det fortsätter, det alltför uppenbara. Det övertydligt filmlika: Ju närmare jag kommer, för varje sydsvensk ort jag passerar i nordgående riktning blir trycket starkare, gör det lite mer ont. I höjd med Jämjö: Svårt. I höjd med Torsås: Häftig gråt. Det är så sorgligt att han aldrig mer ska få göra sakerna som jag ser åldrade män göra längs vägen: Sitta på en cykel, käka en glass.
Och efter jobb. Ensam vid bordet på baksidan. En mamma i kvällssolen. Plaststolen skrapar mot stenläggningen när hon reser sig. Ett levande ansikte.
