Film noir på papper
Först blir jag arg. Jens Lapidus, som med två romaner visat att han kan väva delikata intriger, teckna intressanta personporträtt, skapa spänning och förena elegans med respekt för sina figurer har nu åstadkommit ett seriemanus som knappt når över fotknölarna på en medelmåttig polisserie. Gängkrig 145 är en rak berättelse utan sidospår, nästan en tablå. En kvinna anklagar två män för våldtäkt och vedergällningsspiralen sätter igång. Samtidigt försöker en utredare hos polisen skapa någon sorts ordning (han blir förstås bortkopplad från fallet – kungen av genreschabloner). När besvikelsen lagt sig tänker jag att Gängkrig 145 kanske är en logisk konsekvens av föregångarna: ett försök att bryta ny mark och inte fastna i de upprepningar som redan hade börjat synas.
Men det är ändå till bilden man får gå om man vill få ut något av det här eller komma i närheten av någon mening alls. Peter Bergtings till färgskalan fantasy-inspirerade och samtidigt traditionellt deckarrealistiska, hårdkokta, teckningar lyfter den tunna berättelsen en nivå uppåt. Inte för att personerna kommer närmare – de förblir faktiskt schematiska, i själen streckgubbar. Inte heller för att miljön är igenkännbar: Mariatorgets tunnelbana, Alby, centrala Stockholm. Nej, det är seriemediets dubbla förmåga att skapa stämningar och att hela tiden byta subjektsposition som skakar liv.
Regn som randas mot billyktor – se där en motsvarighet till den sturige, bortkopplade polisen, men som schablon så mycket snyggare. Snabba perspektivskiften ökar takten och tvingar både blick och tanke in i bilden. In i extrema närbilder, zooma ut igen i panoramor. Betraktarens, läsarens, blick styrs över muskulösa ryggar, till en i konturerna oklarare avklädd kropp, till en femåring som vill ha chips. En film noir fast på papper. Och på något sätt en pojkrumsdröm om manlig styrka och obotlig ensamhet.
Den mansvärld Lapidus skildrat tidigare har haft kvinnliga inslag – ouppnåeliga gudinnor på Stureplan, prostituerade på mystiska fester, tjejen i lägenheten bredvid – medan det här i Gängkrig 145 är betydligt sparsammare. Mödrarna är markerat frånvarande, bara Systern och Poliskollegan finns: påstridiga, opålitliga, främmande.
Gängkrig 145 blir mest en tribut till hundratals sönderbläddrade seriemagasin. En kärleksfull, pastischartad och till nutiden uppgraderad tribut.
