Systerskap i maffians skugga
Karin Pettersson om mytomspunna Elena Ferrantes mästerliga kvinnoberättelse
Det är mitt i semestern och jag är halvvägs igenom Elena Ferrantes romansvit när min man försöker påkalla min uppmärksamhet. Han vill ha hjälp med barnen eller något annat trivialt. Jag drabbas av raseri. Skriker: du begriper ingenting om hur det är att vara kvinna. Ingen-ting!
Så kan stor litteratur gripa in i verkligheten.
Elena Ferrantes författarskap beskrivs allt oftare som ett av vår tids största. I denna kändisfixerade tid har hon dessutom valt att inte avslöja vem hon är utan skriver under pseudonym. Hon gör intervjuer, men bara via mejl genom hennes förläggare där hon nogsamt undviker att ge ledtrådar om sin person. Min identitet och mitt kön finns att läsa i mina böcker, har hon sagt.
Provocerande, tycker somliga som vant sig vid autofiktionens kittlande sammansmältning av ego och litteratur. Befriande, tycker andra. Äntligen text som står i centrum.
Och vilken text.
Min fantastiska väninna kommer nu på svenska och är den första romanen i Ferrantes mästarprov, de fyra Neapel-böckerna som tar sin början på 50-talet och beskriver två kvinnors liv från uppväxt till medelålder.
I centrum av berättelsen finns relationen mellan de två flickorna Elena och Lila, som vi får följa från barndom till sena tonår. Deras vänskap är stark, passionerad och ofta smärtsam. Över tid skiftar status och makt och deras blick på varandra. Elena och Lilas värld är fattig, våldsam och farlig. En stark makthierarki råder i kvarteren, här styr familj, lojaliteter, pengar och kön. I bakgrunden finns camorrans förgreningar, en mörk skugga. Staten är frånvarande. Här råder den starkes rätt och längst ner i hierarkin finns kvinnorna.
I denna värld av begränsningar försöker flickorna skapa sig ett rörelseutrymme. Det är svårt. Elena vet att om hon följer med maffiabröderna Solara i deras sportbil så får det konsekvenser som aldrig tar slut.
”Jag tackade nej, för om min far hade fått veta att jag följt med i den bilen skulle han ha slagit mig sönder och samman trots att han var en bra och hygglig man och tyckte om mig, och på samma sätt skulle mina bröder Peppe och Gianni fastän de var så små ha känt tvånget att försöka döda bröderna Solara, då och för all framtid.”
Elena väljer den duktiga flickans överlevnadsstrategi. Hon pluggar, följer regler och håller huvudet nere. Hon blir bäst i klassen. Hon har hittat en väg ut och håller sig målmedvetet till den.
När Lila dyker upp i skolan tappar Elena förstaplatsen. Lila kan redan skriva och sägs ha lärt sig läsa själv som treåring. Elenas reaktion blir avundsjuka och hat. Men också fascination och besatthet - och sedan vänskap.
Den begåvade och viljestarka Lila är solen i Elenas universum. Hon verkar vara förutbestämd att slå sig fri. Så blir det inte.
En avgörande händelse i berättelsen är när Elena får göra provet som avgör om man får studera vidare medan Lilas föräldrar säger nej.
Som läsare hoppas man att hon ändå ska hitta en lösning. Men i Ferrantes värld finns inga genvägar. Fattigdomen är ett fängelse som går i arv och vill man befria Lila måste man ändra de strukturer som håller henne tillbaka. I boken slås porten igen.
Lila vänder i stället sin begåvning och sin styrka mot den plats hon befinner sig på. Går det att klösa åt sig ett uns av frihet i Neapelkvarterens gytter av relationer och förtryck?
I takt med att flickorna blir äldre gör sig också kroppens möjligheter och begränsningar mer påminda. Männens blick blir allt mer närvarande och betydelsefull i en värld där utseende avgör kvinnors framtid. Lila blir vacker och när hon blir uppvaktad av sonen till den lokala maffiabossen blir det farligt.
Elena följer klassresenärens väg på en resa som är lätt att relatera till. Lilas väg är mer komplex. Hon accepterar inte spelreglerna. Hon tvingar till sig utrymme trots att priset är högt. Och Lila är medveten om vad det kostar.
I tonåren drabbas Lila av det som Ferrante beskriver som ”gränsöverskridande” - en jagupplösning där allt blir flytande. Den skrämmer Lila svårt, flickan som annars verkar ha kontroll på sin omgivning och sitt uppror.
Just gränserna mellan jaget och samhället runtomkring är kanske Ferrantes viktigaste tema i den första delen av ett romanbygge som bok för bok sedan växer i ambitionsnivå och betydelse. I svitens andra del sitter människor fast i varandra i en väv av relationer och begränsningar i form av pengar, politik och historia. Men också av kroppens krav.
Att läsa Elena Ferrantes Neapelböcker är därmed också att bli påmind om hur den kvinnliga erfarenheten av nödvändighet är explosivt politisk.
Läsupplevelsen blir uppslukande och omskakande. Jag inser hur sällan kvinnors erfarenheter och intima relationer beskrivs så här komplext. En lycka över att ord sätts på en del av min egen erfarenhet blandas med stark vrede över hur liten plats den tillåts ta i litteraturen och politiken.
Mitt i denna känslostorm kommer alltså min man och gör anspråk på min tid och min uppmärksamhet.
Inte konstigt att man blir rasande.