Stadens inre konflikt
Ulrika Stahre läser om förhållandet mellan städers centrum och periferi
Flanören föddes med den hårt centrerade och planerade stenstaden. Stora boulevarder och regelbundna kvarter ersatte gyttret. Det blev möjligt att promenera, att sakta insupa staden, kommersen, människorna. Att mötas. Och sena 1800-talets flanör var förstås en man.
När Per Wirtén i sin Där jag kommer från. Kriget mot förorten i sju kapitel beskriver en färd från Kungens kurva till Gullmarsplan, en flera mil lång vandring i det som kallas förorten, är det flanören han återuppväcker och placerar i ett nytt sammanhang. Lika uppmärksam som någonsin Walter Benjamin, men uppenbarligen på en mycket längre promenad. Han försöker med både sin rörelse och sin text mota bort uppdelningen i innerstad och förort och skapa en hel stad. En som innehåller både det han kallar gammelstaden och det som kallas sprawl – den till synes okontrollerat växande ytterstaden.
Wirtén har levt hela sitt liv i förorten och alltid känt sig hemma, utan längtan till det där andra, glittret, neonet. Antagligen är det bäst jag skriver det på en gång: också jag är uppvuxen i förort, avskydde det från tonåren och framåt och har ägnat mitt liv åt att sakta ta mig in till någon form av stenstad. Den som jag till skillnad från Wirtén längtade efter, ville vara hemma i och få nycklarna till.
På sätt och vis är Där jag kommer från skriven för sådana som jag, som känner de miljöer Wirtén beskriver – inte minst mellanrummen, den relativt hårda skolmiljön, utsattheten, underlägsenhetskänslorna – och ändå, eller på grund av det, envisas med att odla förortsföraktet. I Stockholms innerstad, hårt avgränsad som den är av sitt vatten och sina broar, finns sedan decennier en skräckblandad avsky för ytterområden. I stan pågår det riktiga livet (där man kan säga saker som ”jag är oftare i London än utanför tullarna”, eller ”jag får jetlag om jag lämnar innerstan”).
Här får jag min egen attityd uppkörd i halsen, inte minst när det handlar om innerstadens envisa normskapande. Det är, som Wirtén skriver, ungefär samma mekanismer som Edward Said beskrev i Orientalism: förorten och förortsbon görs till den andre, det exotiska, obegripliga, farliga. Och skillnaderna upprätthålls frenetiskt (tyvärr delvis också av Wirtén själv). I själva verket finns det massor av likheter mellan Södra Stationsområdet och Skarpnäck. Eller delar av Södermalm och Aspudden, Fredhäll och Årsta.
Per Wirtén hinner på sin vandring mot gränsen, Gullmarsplan med utsikt över Södermalm, avhandla både sitt eget liv i olika miljöer och radhus (i korta, mycket personligt hållna avsnitt), förstadens olika lager av byggnation, villamattorna, tunnelbanestaden, miljonprogrammen. Visst identifierar han ”förortsföraktets sex ringar” men mest av allt skriver han fram en spännande historia. Om markstriderna mellan kranskommunerna – främst Huddinge – och Stockholm, som resulterade i det märkliga avståndet mellan Kungens kurva och Skärholmen, om myterna om miljonprogrammen – det mesta som byggdes var låghus, bara en liten andel hade fasader av betong – och vidare om ”tunnelbanans röda armar”, de välplanerade och avsiktligt segregerade orterna utmed linjerna söderut. Rågsved, Hagsätra, Högdalen – platser som byggdes med grannskapsidéer som grund och som därför från början var tänkta för en ganska homogen grupp. ”Kritiker beskrev det redan då som överplanerat, hyperteoretiskt och sterilt. Jag tycker det är smart.”
Debatten om hur Stockholm ska byggas ut – med stenstadsliknande kvarter, eller mer sprawl? – snuddar Wirtén bara vid. Han ifrågasätter den täta stadens miljöfördelar men utvecklar inte ämnet så mycket som jag hade önskat – förutom att avslöja hur mycket myt som finns i drömmen om den täta staden.
Wirtén är verkligen inte rädd att sticka ut hakan och hans konsekventa framskrivande av ytterområdenas värde biter (nästan) också på mig. Det är bara när han skriver om Essingeleden (”världens vackraste stadsgata”) som jag börjar sucka. Antagligen är han före sin tid. Troligen kommer vi om någon generation eller så, när ytterområdena fått ännu mera liv och staden innanför tullarna, ”gammelstaden”, blivit ett museum, ett lyxghetto med pengar men utan själ, gilla Essingeledens lugna lunk.
En museal äldre stad med skyhöga priser och en yngre, där allt händer men statusen är låg. Var har jag sett det? Jo, i symbiosen mellan Venedig och Mestre. Kulisstaden, scenografin där ”de urbana” speglar sig i varandra och den riktiga staden, utanför men egentligen innanför på fastlandet. Ful och skitig men riktig. Det handlar om språk, som Wirtén förstås påpekar. Om vi vänjer oss vid att kalla alltsammans för stad är mycket vunnet.
