Högerpopulister går mot valsuccé
Brittiska arbetarklassen lockas till Ukip – på väg att bli landets största parti i EU-parlamentet
EU-VALET ★ 25 MAJ ”Tjugosex miljoner människor i Europa söker arbete. Och vems jobb är de ute efter?”
Så lyder en av UK Independence partys (Ukip) slogans inför valet till EU-parlamentet den 25 maj.
På en annan affisch sitter en arbetare med hjälm och tigger: ”EU:s politik i arbete. Brittiska arbetare drabbas hårt av obegränsad, billig arbetskraft”.
Så försöker ett ekonomiskt marknadsliberalt och socialt ärkekonservativt parti, lett av en före detta aktiemäklare, Nigel Farage, tala till sin nya målgrupp: den arbetarklass, som man menar att de etablerade partierna sålt ut till EU-byråkratin och som känner sig pressad av polsk och rumänsk låglönekonkurrens.
Det fungerar utmärkt. Var tredje väljare kommer att rösta Ukip. Och i den nyutkomna boken Revolt on the Right (Routhledge 2014) visar statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin att det finns en stor överrepresentation av just äldre, vita arbetarmän bland Ukip-väljarna. White face, blue collar, grey hair, sammanfattar de.
Den högerrevolt forskarna beskriver har djupa rötter och är en historia om den brittiska arbetarklassens tragedi.
Ända fram på 70-talet kunde de mäktiga facken diktera socialdemokratins politik, tillsätta och avsätta ledare och ministrar. Arméer av industriarbetare avgjorde i kraft av sin numerär alla val. Även de konservativa måste lyssna. Arbetet hade en röst i politiken - och den var urstark. I allians med de progressiva delarna av medelklassen byggde man bort misären, skapade trygghetssystem, spred välståndet och gav utbildning åt alla. En växande andel av befolkningen fick en tryggad ekonomi - och allt mer socialt liberala värderingar.
Och både Tories och Labour följde med sin tid. För att vinna val måste man nu vinna framtidens folk - den allt mer dominerande medelklassen - inte gårdagens.
Utvecklingen har accentuerats de senaste femton åren. Först tog Tony Blairs New Labour stora kliv mot mitten. Sedan följde David Camerons nya medkännande konservativa efter. Plötsligt pratade också Tories sig varma för att stoppa klimatförändringarna och för homoäktenskap.
Samma kostymerade proffspolitiker från samma elitskolor vänder sig nu till samma välutbildade medelklass med till förväxling lika budskap.
Kvar stod den gamla arbetarklassens sista rester. Old Labour, i dubbel bemärkelse. Allt mer desillusionerad, och utan representation. De lämnade facken, lämnade partierna, slutade rösta. Några vände sig i desperation till allt som andades opposition, må vara att de kanske höll för näsan när de valde nazistiska BNP.
Det är ett illustrativt exempel på den belgiska filosofen Chantal Mouffes tes om hur samlingen i mitten göder den radikalhöger, som inte drar sig för att odla ett drastiskt språkbruk och hårda konflikter.
Det är ingen unik brittisk utveckling. Så ser det ut i Västeuropa i dag. I varje land finns sedan årtionden kanske 20-30 procent som kan tänka sig ett högerradikalt alternativ.
Men bara efterfrågan räcker inte. Det krävs ett parti som kan kanalisera åsikterna också.
I Frankrike har de fått utlopp i Front National, i Holland via Frihetspartiet, i Sverige genom Sverigedemokraterna och så vidare.
Storbritannien har länge varit förskonat. Men in från höger snubblar nu Ukip och upptäcker nästan av en slump detta missnöjets fält.
Partiet bildades 1993 som en lobbygrupp mot EU. Syftet var att påverka de konservativa att lämna den union som med Maastrichtfördraget förvandlades från frihandelszon mot politisk överstat. Var femte år, när det var val till EU-parlamentet, stack man upp som en raket i mätningarna - för att sedan vara helt osynliga igen. Ett enfrågeparti av missnöjda tories på vischan, som inte hade vare sig vilja eller förmåga att knacka dörrar lokalt hade inte en chans i det brittiska majoritetsvalsystem, som kräver att man blir största parti för att vinna.
Men någon gång kring 2010 förändras partiet, berättar Ford och Goodwin.
Klimatet är gynnsamt: Konkurrenten till höger, nazistiska BNP, slits sönder av interna strider, det hatade EU krisar, och den nya högerregeringen genomför hårda åtstramningsprogram. Men viktigare är att Ukip mognar.
Partiet består visserligen fortfarande av vad David Cameron 2006 beskrev som ett gäng knäppgökar, galningar och smygrasister. Men partiets tredelade budskap om nej till den politiskt korrekta eliten i London, nej till Brysselbyråkratin och nej till invandring, börjar hänga ihop och få fäste.
Framför allt lyckas man med tricket att i väljarnas huvuden koppla samman de frågor de verkligen bryr sig om - invandring och kriminalitet - med partiets kärnbudskap om att lämna unionen. Genom några lokala framgångar inser de också att politiskt fotarbete ger utdelning. Och framför allt förstår de efterhand att de kan nå en ny, stor målgrupp: äldre arbetarmän, oavsett om de röstat konservativt eller socialdemokratiskt. ”De är plockmogna”, som Ukip-politikern Paul Nuttall uttryckt det.
Välfärdsmässigt har Ukip inget att erbjuda de missnöjda, annat än mer marknadsliberalism, platt skatt, hårda tag mot de arbetslösa och andra nyliberala och konservativa påfund. Alltså precis det som gör att så många är missnöjda.
Men för dessa väljare handlar politik inte längre om ekonomi. Om ingen längre slåss för deras materiella intressen - för omfördelning och a-kassa, för kollektivavtal och välfärd och för makten över arbetet kan de lika gärna rösta på dem som slåss för deras livsstil.
Som lovar att vända klockan tillbaka till ett idylliserat förflutet av ordning och reda och traditionella värderingar. Som lovar brittiska jobb till brittiska jobbare, att stoppa invandringen och islamiseringen och att hålla kvinnor och homosexuella kort. Som vill sätta åt de lata bidragstagarna, spärra in brottslingar för tid och evighet, sparka de politiska eliterna i Bryssel och London i ändan och ge oss landet tillbaka, som det heter i propagandan. Och så ska man såklart få röka på puben och jaga räv som i Good Old England.
Kanske kan man säga att det handlar om en förskjutning av klasskampen. Konfliktlinjerna finns kvar, men de uttrycks nu i kulturella termer. Ukip och andra högerradikala partier skapar en identitetspolitik för den vita arbetarklassens män. Partiet har dessutom den fördelen att det inte kommer ur den fascistiska rörelsen. Det ger det vad den norska forskaren Elisabeth Ivarsflaten kallar ”en sköld av anständig historia”.
Folk kan intala varandra och sig själva att de i själva verket röstar på ett rumsrent, demokratiskt parti. Och Ukip-politikerna kan i sin tur prata om utvecklingsländer som ”Bongobongo-länder” och om kvinnor som ”slampor”. De kan föreslå tvångsrepatriering av invandrare och burkaförbud, skämta om att muslimer skulle ha sex med kameler och antyda att de som inte arbetar inte borde ha rösträtt. Och de kan samverka med rena Breivik-hyllare i EU-parlamentet.
Motståndarnas prat om fascister i kostym studsar ändå på skölden. Rasister, sexister? Vi? Vi är ju inte som nazisterna BNP. Vi är bara mot EU.
Partiet har redan påverkat den politiska dagordningen.
Labour har skadeglatt men aningslöst rullat tummarna. Det är ju än så länge främst konservativa väljare, de arbetare som en gång stödde Thatcher, som Ukip tar. David Cameron däremot är pressad av hur Ukip ätit upp hans högerflank och av öppet främlingsfientliga tidningskampanjer.
Tories har mött utmaningen genom att stryka radikalhögern medhårs. De har lovat en folkomröstning om EU och dödförklarat mångkulturalismen. De har lovat minskad invandring och medborgarskapstester och skickat ut vita lastbilar i Londons förortsområden med texten ”Illegalt i Storbritannien? Åk hem eller bli arresterad”.
Det har, av allt att döma, bara legitimerat Ukip. Många väljare föredrar, med Jean-Marie Le Pens berömda ord, ”originalet framför kopian”.
Att Ukip kommer att göra succé i EU-valet är redan klart. Men det är bara avstampet.
2015 går Storbritannien till val. Ironiskt nog kan Ukip ge Labour segern, eftersom högerns väljare splittras.
Men då sitter Labour i rävsaxen, spår Ford och Goodwin. Som regeringsparti blir man måltavla för hela landets missnöje. Och Ukip kan skörda plockmogna arbetarväljare i Labours gamla fästen i norra Englands industristäder.
Då fullbordas tragedin.
