Feminism för nybörjare
Caitlin Morans kampskrift uppmanar till att skratta sönder patriarkatet
Då och då pressar sig ut ur mungiporna – ett skratt hämtat ur dolda sumpmarker, långt under ytan. När den brittiska kolumnisten Caitlin Moran i sin nya bok Konsten att vara kvinna finner de där allra mest drastiska punkterna i sitt eget liv och när hon berättar om dem med sin allra skarpast vässade penna då är hon oslagbar – som gladfeminist med brittiskt bett i repliken. Gråt inte, skratta! Skratta sönder patriarkatet i all dess pösmunkiga löjlighet är budskapet och det vill man ju faktiskt dansa till. För hur ska man orka se den monumentala ojämlikhetens massiva utbredning om man inte samtidigt kan skratta åt den?
Med bakgrund som popjournalistiskt underbarn, anställd på Melody Maker som 16-åring mitt i britpopboomens epicentrum, har hon en del att berätta. Inte minst om tiden som fattig, fet och ensam tonåring med åtta yngre syskon, ärvda underbyxor och noll koll på det som kallas kropp.
En första mens som pågår i två månader och hon som tror att det är så det ska vara, som med ödesmättad stämma informerar sin yngre syster om att så här är det att vara kvinna. Det är fullständigt oemotståndligt roligt.
Men denna självbiografiskt baserade kampskrift, där egen klädnoja, pojkvänner, sexistiska kollegor och horribla förlossningar får utgöra fond för en sorts feminism för nybörjare-manual, svajar mellan de där nästan bländande upplysande passagerna av igenkänning och gladchockad hickeffekt och rätt så slätstrukna reflektioner kring de mer uttjatade sidorna av att vara en hon i en han-värld.
En del känns väl basic. Eller helt enkelt obegripligt otidsenligt. Som hennes långdragna argumentation för varför det är sexistiskt med strippklubbar. Ja, var ska vi börja …? För att kvinnans kropp blir en vara, hennes sexualitet ett betalningsmedel, kanske? Det är inte riktigt där vi behöver börja i det svenska feministiska samtalet och det ska man ju vara glad för. Men tydligen i England, där arbetsgivare glatt kan förlägga firmafesten till närmaste topless girls all non stop-ställe. Den eftersläpningen gör att Caitlins Morans glödande uppgörelse ibland blir mer av en upplysande redovisning av hur just det brittiska mansgrisväldet ser ut just i dag.
Samtidigt lyckas hon allt som oftast ta några av de mest banala kvinnokampsfrågorna, som den om den eviga fixeringen vid vad kvinnor har på sig, både från samhällets sida och från kvinnorna själva, och visa hur detta dels baserar sig på en fullt rationell analys av kvinnor: de vet att allt de gör och säger kommer att bedömas utifrån vad de har på sig, och samtidigt är en manifestation av de djupast rotade förtryckarstrukturerna.
Och det är fint med den vänliga sorts kompromisslöshet som Caitlin Moran lanserar. Att varje bortrakat könshår är en eftergift åt patriarkatet och dränerar kvinnor på kraft och självrespekt, jämsides med övertygelsen om att vi alla ändå är med i samma lag. Spelar samma match.
Fast mot vem vill vi vinna, tillsammans, män och kvinnor? Mot dumdumkapitalismen föreslår Caitlin Moran lite försynt i undertexten, och den enögdhet och människofientlighet som går i dess spår.
PROSA
Konsten att vara kvinna
Caitlin Moran
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag