Gott syfte gör inte idéerna bättre
Förvirrat när Sahlin talade om extremistmiljöer
Vi ska inte vara någon åsiktspolis. Det är inte förbjudet att ha extrema åsikter, säger Mona Sahlin, numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Då har hon redan talat en bra stund om hur viktigt det är att förebygga den politiska extremism som hon anser hotar demokratin.
En sak som förenar de islamister (jihadister vore ett bättre uttryck), nazister och vänsterradikaler hon vill bekämpa är att alla miljöerna domineras av män, säger Mona Sahlin.
En stund senare påpekar journalisten Anna-Lena Lodenius - helt korrekt - att det inte gäller den vänsterradikala så kallade autonoma miljön.
Vi får också veta alla dessa tre extremistmiljöer på olika sätt utgör allvarliga hot mot demokratin. Men, hoppsan, sedan får vi höra att vänsterradikalerna står för demokratiska ideal, pluralism, medbestämmande, antirasism och jämställdhet.
Jag lider så smått med de kanske 150 kommuntjänstemän, poliser, föreningsrepresentanter och andra, som igår samlades i Malmö för att lära sig lite om extremiströrelser.
Det är de som ska utgöra säkerhetspolisens förlängda arm och identifiera personer som kanske uttrycker sig dramatiskt, bär politiska märken eller plötsligt blivit misstänkt religiösa.
Lyssnade de uppmärksamt, måste de ha blivit rätt förvirrade.
Man ska inte hänga upp sig på detaljer, inte ens en nationell samordnare kan ju ha järnkoll på sitt jobb.
Problemen går djupare än så, de ligger i själva uppdraget. Den utredning (När vi bryr oss, SOU 2013:81) vars idéer Sahlin ska omsätta i praktik var feltänkt från början. Utredare hoppade av och den slaktades så grundligt av många remisstanser att den borde ha begravts.
"Vår allmänna bedömning är att utredningen inte förmått sammanfatta kunskapsläget eller begreppsliggöra det sakområde som utredningen bör omfatta. Utredningens generella slutsatser bör därför inte användas av regeringen i sitt fortsatta arbete på området" sammanfattade några av landets rörelseforskare vid Södertörns Högskola i sitt remissvar.
Men i och med paniken över den sällsynt brutala Islamiska Statens krigsbrott fick den ett andra liv, när dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson återlanserade utredningens idéer som ett sätt att bekämpa IS.
Men att syftet är gott gör inte idéerna bättre.
Att klumpa ihop av de tre sinsemellan mycket olikartade miljöerna, en rest från säkerhetspolisens mångåriga uppdrag, leder fel. Man kan inte bekämpa jihadistiska terrorister, gatstenskastande vänsterradikaler eller knivmördande nazister med samma metoder. Som Expo-redaktören Daniel Poohl, inkallad som föreläsare om den högerextrema miljön, påpekar: att leta efter likheter mellan rörelserna är att gå vilse.
Den andra riktigt besvärande punkten gäller idén med förebyggande arbete. Att polis och rättsväsende bekämpar brott är ju en sak, att skolan och andra myndigheter brett arbetar med att förmedla kunskap om demokrati en annan. Det är okontroversiellt.
Men här försöker man nu bygga en ny struktur däremellan, där man på förhand vill gripa in mot misstänkta personer - trots att inga brott begåtts eller planerats.
Det är alltså helt lagliga åsikter och handlingar som ska ligga till grund för myndighetsingripande. Därför förvandlas också landets lärare, fritidsledare och andra, oundvikligen till just åsiktspoliser, vad än Sahlin bedyrar.
