Kön – en kamp på liv och död

Två transkvinnor svarar Kajsa Ekis Ekman: Ditt ifrågasättande får oss att må illa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2018-01-26 | Publicerad 2018-01-22

helskärm

Vad är kön? undrar Kajsa Ekis Ekman (Aftonbladet Kultur 17 jan).

Kön är något de flesta tar för givet, och något några måste slåss för hela livet. Att göra den kampen lite enklare skulle vara till hjälp för många. Att ciskvinnor är hotade om transkvinnor inkluderas är en argumentation vi hade hoppats slippa.

I Sverige har vi ordet ”kön” för att beskriva två fenomen. I engelskan gör man generellt skillnad på ”sex” och ”gender”. Den bästa svenska översättningen av ordet ”gender” skulle vara genus: det sociala könet. ”Sex” är mer knutet till fortplantningsorgan och könsceller.

Transpersoners tilldelade kön används för att avfärda transidentiteten men när våra kön senare bekräftas kan de ändå användas emot oss. Transmän får höra att de i egenskap av män måste anamma en trång och skadlig maskulinitet. Transkvinnor utsätts för sexuella trakasserier och får höra att ”nu är vi kvinnor på riktigt”. Könsstereotyperna, som vanligtvis förkastas i feministiska sammanhang, appliceras snabbt på oss i full kraft.

Som transkvinnor är vi några vars könsidentitet inte stämmer överens med våra biologiska kön. Det utesluter inte att vi blir utsatta för samma kvinnoförtryck som Ekman. Men motiven för sexuella trakasserier, övergrepp och mord på transkvinnor baseras både på transidentiteten och verkligheten som kvinna. En sak är tydlig: transkvinnors generella position i patriarkatet står inte över ciskvinnors.

Transpersoners kamp ser olika ut beroende på vem man är. Det finns fler kön än man och kvinna. De biologiska markörerna är inte heller så enkla att dela in i XX och XY, det finns många variationer. Karyotyper utförs inte på nyfödda utan föreliggande misstanke om kromosomavvikelser. Kön är komplext och inte något som enkelt överensstämmer med vare sig sociala eller biologiska kategorier. Detta förbiser Ekman helt.

Att vara trans handlar om många saker. Det kan inte brytas ner till citat från enskilda transaktivister. Ingen kan representera alla. All seriös forskning pekar på att det som hjälper oss mest är att transitionera och bemötas rätt. Vi, precis som de flesta av oss, har kämpat för att få kalla oss kvinnor. Det finns inget i detta som är enkelt.

Transvården i Sverige behöver förbättras. Det är bara att läsa nyligen utkomna SOU om transpersoners levnadsvillkor för att förstå det. Eller ännu bättre: prata med oss.

I decennier har vården dominerats av synen att transpersoner måste eftersträva förlegade könsroller för att ens få tillgång till behandling. På många mottagningar lever detta kvar. Senast i november fick en transman avslag på sin ansökan om fastställande av juridiskt kön på grund av att han ”bar kvinnokläder och ville bli gravid”. Trots att det lagstadgade steriliseringskravet är borttaget.

Då undrar vi om Ekman förstår vad det är hon skriver om. Det är samhället som tvingar transpersoner ner i könsroller, inte tvärtom. För att vi ska få den i många fall livsviktiga behandlingen måste vi i regel bete oss på ett visst sätt. Annars riskerar vi att bli nekade diagnos, och därmed medicinsk behandling. Att nekas behandling är för många transpersoner ödesdigert. Det är, utan överdrift, på liv och död.

Vidare pratar Ekman om de få transkvinnor som faktiskt lyckas med bedriften att vara mer framgångsrika än sina biologiska motsvarigheter: En tyngdlyftare som vinner en tävling gör det endast för att hon är ”född som man”. Det verkar otänkbart att hon är bättre på egna meriter, det ska förklaras med biologi.

Effekterna av hormonbehandling är välstuderade. Forskningen visar att transkvinnor som gått på hormoner (östrogen- och testosteronblockerare) förlorar alla naturliga fördelar efter ett visst tag. Det är därför två års hormonbehandling är ett av kraven för idrottande transkvinnor att få tävla i rätt kategori. De flesta transkvinnor som deltar i idrott vinner inte några medaljer, däremot får samtliga utstå konstant kritik och hån.

Och ja, det finns framgångsrika transkvinnor. Av det drar Ekman slutsatsen att vi har det lättare än andra kvinnor, att vi hittat en fuskväg i systemet. Men så länge de flesta transkvinnor lever under fattigdomsgränsen i USA spelar det ingen roll om den bäst betalda kvinnliga vd:n är transkvinna (som precis som i nästan alla liknande fall kom ut efter att hon nått positionen). Att transkvinnor som inte är vita mördas i större grad än någon annan grupp är inte endast transfobi utan kvinnohat.

De framgångsrika exempel hon tar upp är långt ifrån representativa för transkvinnors sociala position i stort. Ekman, med sina politiska rötter i socialismen, borde vara bland de första att förstå detta. Det är som att lik-ställa gemene svensk med Ingvar Kamprad.

Ekman ifrågasätter vår verklighet som kvinnor på ett sätt som får oss att må illa. Det känns som om Ekman efterfrågar ett ”rätt sätt” att vara kvinna. Vi kan såklart inte veta hur det känns att vara utsatt för barnäktenskap eller könsstympning men det gör faktiskt inte majoriteten av kvinnorna i västvärlden heller.

Vi tror inte att Ekman kan förstå hur det är att vara kvinna och trans lika lite som vi förstår hur det är att leva med livmoder. Men vi lyssnar. Och vi hjälper till. Även vi står på barrikaderna i debatten om kvinnors reproduktiva hälsa – det kallas systerskap. Vi vet också att vissa män har livmoder och vi lyssnar på dem med. Utgångspunkten måste alltid vara är att lyssna på kvinnors historier och skapa politiska lösningar.

Att sitta och spekulera i hur det blir om man ändrar lagen för juridiskt kön är slöseri med tid, denna ändring har redan genomförts på flera ställen. Irland har haft detta system ett tag och det finns ingen statistik som pekar på att det skulle ha utnyttjats av män som våldtar.

Uppdelningen mellan hjärnan och kroppen är en klassisk tanke. Vår könsidentitet är en biologisk funktion. Men den är samtidigt även en psykologisk och social funktion. Ekmans försök att dra en tydlig skiljelinje är en grov förenkling av verkligheten, till förmån för lättare retoriska poänger.

Ekmans text är provocerande osolidarisk mot en grupp kvinnor som inte bara måste leva som kvinnor i patriarkatet utan också som måltavla för feminister som vill framställa oss som hot. Ekman undrar varför vi reagerar kraftigare på feminister som skriver funderingar om kön. Det beror på hur de skriver.

En brittisk uttalat transexkluderande feminist sa nyligen att transkvinnor som inte bär läppstift inte anstränger sig nog. Trots att samma feminist är en stark motståndare till smink. Vem är det då som påtvingar transkvinnor förlegade könsroller? Vi reagerar kraftigare på när feminister skriver saker som ifrågasätter oss för att vi förväntar oss mer av den egna rörelsen än de utanför den. En inställning som skulle hyllats om vi vore ”kvinnofödda”.

Ekman hävdar att begreppet kvinna håller på urvattnas. Det har varit en kamp för oss och många andra att få våra verkligheter som kvinnor erkända av samhället. Att det skulle vara ett hot mot själva begreppet kvinna att erkänna oss liknar den transpanik som drabbat USA under de senaste åren. Oavsett åt vilket håll pendeln svänger hamnar transkvinnor alltid i skottgluggen.
Ella Noaksson
Hedvig Rapp