Juholt får det stora vemodet att rulla in
Förra helgen publicerade Dagens Nyheters kultursida en mejlväxling mellan Håkan Juholt och författaren Jerker Virdborg om politikens och litteraturens möjligheter. Det var ett fint samtal som det finns mycket att säga om – jag förstår inte varför det väckt sån tystnad – men min akuta känsla är sorg.
Göran Persson gjorde mig förbannad med sin buffliga persona och politik. Mona Sahlins lite obildade sätt att prata lockade fram en upplevelse av överlägsenhet som jag nog borde skämmas över. Kring Håkan Juholt har jag alla känslor.
När Juholt valdes till partiledare kände jag, som står långt till vänster om all socialdemokrati, hopp för sossarna på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Utan att han kanske riktigt förstod det själv, var valet av Juholt sossevänsterns revolt mot den partiledning som under decennier av marknadsanpassning dagtingat bort det allra heligaste. Han höll ett befriande kongresstal och visade prov på retorisk briljans i Almedalen. Han pratade kulturpolitik – utan att riktigt veta nåt, men den ärliga ansatsen fanns där.
Sen rullade hösten in och med den realpolitiken. Juholt gasade och slirade, gasade och slirade. Jag förvånades först över min besvikelse – karln är ju ändå inte mer än sosse – men nu känner jag mest sorg.
Sorg över att Juholts önskan att prata visioner inte har nån plats i rikspolitiken. Du borde ordna ett forum där vi kan prata om de stora frågorna, uppmanar Virdborg. Men är det inte det vi ska ha riksdagen till? I mejlen skriver Juholt med nästan poetiskt vemod fram sin längtan efter de stora perspektiven. Kanske är det viljan till nåt mer som skapar tystnad. Visioner bortom börsindex låter farligt.
Sorg över att Juholts prat om visioner aldrig blir konkret politik. Han är som den ovane mannen i föreningslivet, som håller anförande efter anförande men inte förstår att varje krav på förändring kräver en att-sats. Om Juholt verkligen var ideologiskt stark skulle han inte slira i dagspolitiken. Han skulle ha en fast förankrad magkänsla som ställde fötterna rätt. Den här kritiken drabbar hela socialdemokratin.
Gemensamt för kongresstalet, Almedalen och mejlväxlingen är att Juholt vet vem han talar med: medlemmarna, mötesdeltagarna, en författare. Men ensam i radiostudion blir åhöraren diffus. Han förväxlar sin publik med journalisten, som han vill vara till lags på samma sätt som han vill vara bundis med kongressombuden. I sina värsta stunder påminner Juholt om huvudpersonen i Woody Allens satir Zelig – han blir som den han talar med. Talar han med en katt blir han en katt.
Störst sorg känner jag vid tanken på vem som skulle komma efter Juholt. Nån som lika gärna kunde sitta i Reinfeldts regering. Nån som tycker att bara den kultur är bra, som inte formulerar några visioner.
