Myrorna tar över Wanås
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-07-08
Fredrik Svensk ser en utställning som är riktigt bra
Det börjar redan på toaletten.
Där, i ett hörn, ser jag två små svarta myror som rör på sig. Kanske är de en del av Casa Tomada (Intaget hus), Rafael Gómezbarros bidrag till årets utställning på Wanås Konst i östra Göinge?
Med högsta sannolikhet har i alla fall Gómezbarro haft en liknande erfarenhet av Wanås slottsmiljö inför uppförandet av sitt verk, som tidigare bland annat intagit kongresshuset i hans hemstad Bogotá i Colombia.
Som idé betraktad är de halvmeterstora myror som kryllar över den vita fasaden till Wanås slott kanske inte så märkvärdig. Men installationen är gjord med så lätt hand att verket, från parken betraktat, verkligen förstärker det overkliga intryck från en svunnen tid som slottet ger.
Men Wanås lever, med allt vad det betyder, lika mycket som myrorna på muggen. Och när jag kommer närmare slottets fasad ser jag också att myrskulpturerna bär drag av mänskliga kranier; en ambivalent påminnelse om den konstnärliga reflektionens motsägelsefulla förutsättningar.
Nytt för i år på Wanås vid sidan av Gómezbarros politiskt symboliska verk är också en separat utställning med dansken Per Kirkeby, som förutom att han medverkat här tidigare, uttrycker en formalism som det i sammanhanget först är svårt att förstå meningen med. Centrum av hans installation utgörs av en slags mörk deprimerad bebyggelse, men tillsammans med David Svenssons sex påhittade nationsflaggor utanför talar de med varandra om hopp och förtvivlan i vår tid.
Svenssons flaggor är en del av verket Världens hem som han utvecklat ihop med invånare i Älmhults kommun. Tillsammans i denna miljö bär Gómezbarros, Kirkebys och Svenssons verk på en klassisk uppmaning att kontemplera över samhällets svärta och möjligheter, i skydd av en adlig idyll vi inte äger men är mer än välkomna att besöka.
Och särskilt inför årets stora begivenhet på Wanås så är jag faktiskt tacksam för just detta privilegium. För att se tre riktigt bra verk av Nathalie Djurberg och Hans Berg är en gåva.
Efter att ha genat rakt igenom ett parti tätaste snårskog hör jag plötsligt musiken från parkinstallationen In Dreams. Med kroppen översållad av små krypande larver, uppenbarar sig ett rektangulärt spegelgolv i en skogsglänta framför mig. Där står ett gäng aviga figurer och röker på till Bergs ambienta toner.
Det är en märklig scen, och som i fallet med Gómezbarros myror, så har vi här att göra med varianter av märkliga djurformer som tycks höra Wanås flora och fauna till.
Mindre knarkdjuriskt är dock utställningens bästa verk. Med nya stop motion-filmen Worship står det klart att Djurbergs samarbete med Berg aldrig varit så här tajt.
Det var ett bra tag sedan jag såg en ny film av Djurberg, som efter genombrottet mest förknippats med skulptur och installation.
Förlagorna till filmens karaktärer är hämtade från en slags visuellt uppskruvad r&b-värld, ofta så klichéartat heterofil att den nästan per automatik blir queer.
Men vad är det då som gör Worship så bra? För det första kopplas inte relationen mellan begär och våld samman på det sätt som gjort Djurberg så tacksam att skriva in i en feministiskt psykoanalytisk tradition. Här möter vi i stället två karaktärer som är fullständigt upptagna av att njuta av sina egna kroppar samtidigt som det är oklart om de ens befinner sig i samma rum.
Denna autoerotik möjliggörs av allt från motorcyklar till enorma diamantbesmyckade bananer.
Majskolvar, fiskar i lack, en aubergine – you name it. Allt är möjligt att ligga med, utom den andra människan. Ett talande exempel är hur Djurberg låtit ett par skönt hängande träningsoverallsbyxor spela en central roll i den manliga karaktärens sätt att njuta av sig själv.
Även när mannen och kvinnan vid ett enstaka tillfälle möts på en motorcykel, så är de helt ointresserade av varandra. Worship är inget mindre än ett enastående försök att befria ett heterosexuellt bildspråk från sig självt.
Fredrik Svensk