Också provocerande konst måste få finnas
Sju personer, fyra män och tre kvinnor från Marocko och Jemen, har gripits på Irland misstänkta för inblandning i en mordkomplott mot Lars Vilks. Skälet är troligen hans rondellhund, Muhammed tecknad med hundkropp – en då, 2007, lika aktuell som plump sammansättning av folkkonstverken rondellhundar och Muhammedkarikatyrerna.
Den var avsedd som en provokation – men kanske främst mot en politiskt korrekt konstvärld, och indirekt mot muslimsk tro – och som sådan var den lyckad. Nästan för lyckad, får man väl säga. Ett antal muslimer har blivit provocerade och kränkta till den gräns då de tyckt sig behöva slå tillbaka, med hot, attentatsplaner och nu en mordkomplott.
Det är naturligtvis fruktansvärt och helt oacceptabelt att en konstnär, liksom en författare eller annan fritt skapande människa, kan hotas och riskera att mördas för sitt verk. Yttrandefriheten är lika villkorslös som ömtålig. Också provocerande, sårande, eller inte så genomtänkt konst och litteratur måste få finnas till (inom lagliga gränser) även om den kränker människor. Den kan skapa debatt, tigas ihjäl, göra succé, grunda karriärer eller avsluta dem. Men existera. Som möjliga samtal, repliker i ett aldrig sinande flöde.
Vilks själv verkar ta saken med ro. Alltså konstnären Vilks. Det är som om hans projekt, hur verkligt det än blir med upprörda känslor och flerfaldiga hot, äter allt i sin väg och förvandlar hela processen till konst. Vi sitter alla fast i rondellen, evighetscirkeln. Att ta sig ur den med våld är förstås omöjligt.
