”Vår generation kommer flippa ur”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-01-28 | Publicerad 2013-01-25
Alice Bratthammar och Amanda Ivanović var med vid Instagramupploppen i Göteborg
17-åriga Alice Bratthammar och Amanda Ivanović var med vid gymnasieupploppen som skakade Göteborg i december.
Här skriver de själva om kravallerna, om aggressiva poliser, panikslagna ungdomar – och om en omvärld som inte bryr sig.
Plusgymnasiet. Killen som dansar på ett biltak halkar och gör värsta faceplanten mot huven. Vi hör en polishelikopter över oss. SVT är här också, vi ser deras minibuss. Lärare står i fönstren och kollar ner. Vi fäller upp luvorna och drar upp våra halsdukar så att man bara ser våra ögon.
Det finns alltid minst två delar av en historia och man måste alltså ta sig tid att höra från olika håll vad som hände och varför, annars kan man strunta i att ens ha en åsikt om situationen.
Vår egen gymnasieskola är lång – en lång korridor. Angeredsgymnasiet. Det sitter grupper och pratar. Man går där och hör deras röster. Det är det som är vår värld. Vi är nittiofemmor. I morgon kommer hela den där långa korridoren prata om en enda sak: vilka som är upplagda på en viss Instagramsida och varför. Det kommer att bli bråk och folk kommer vara helt förstörda och ha förlorat sina vänner.
Plusgymnasiet. En polisbil kör rakt in i folkmassan. Alltså polisen skiter i det. Alltså de kunde ha kört på någon. Alla hoppar undan, backar. Panik. En ensam kille stannar kvar. En polis kommer ur bilen, ställer sig ansikte mot ansikte med honom och puttar honom. Killen snubblar bakåt men går tillbaka och ställer sig där igen. Vi hör inte vad de säger till varandra men det syns att killen tjafsar emot. Polisen puttar honom igen, han ställer sig där igen, ansikte mot ansikte med polisen. Vi kan inte hjälpa att vi allihop älskar honom, att vi tycker han är tung. För han säger till polisen att vi har rätt att vara här. I den här världen. Hans kompisar drar iväg honom till slut. Polisen går tillbaka till bilen. Vi börjar kasta snöbollar på polisbilen.
Instagram. Som en dagbok fast med bilder. Ett Instagramkonto som heter GbgsOrroz har publicerat bilder på ungdomar runt om i Göteborg och skrivit att han här har gjort detta, knullat med denna och denna, och hon här gjort detta på en toalett i McDonalds. Det har stormat in anmälningar i flera dagar men inget har hänt. Sidan är fortfarande öppen när vi står där utanför Plus den artonde december förra året.
Ingen bryr sig. Så vi bryr oss inte heller. Någon måste ta skiten, bara. Och i går bombade alla om ett visst namn, att en viss person låg bakom sidan. Att den personen, hon ska dö. Och hon går här på Plus. Vi chillar, röker, dricker energidricka, väntar. Det kommer fler och fler polisbilar. Poliserna gör inget. Något måste hända. Vår kompis kommer springande och har rivmärken över ögat och ont i revbenen. Hon blir påhoppad av ett gäng ungdomar utan att hon vet varför.
”Tredje världskriget på Plusgymnasiet”. Facebookeventet. Sjuhundra personer anmälde sig på några minuter i går kväll. Katastrof. Ingen tänker, ingen undrar om det inte går att fejka ett konto, om det inte går att Photoshoppa en bild. Ingen bryr sig. Något ska bara hända. De säger att det är två unga som har tagit självmord. Vad är sanning? Om en tjej har de skrivit: ”Hon slog sin mamma för en cheeseburgare.” Man kan fejka allt på den där sidan, skriva fejknamn, låtsas att man är någon annan. Och om du är på g med en tjej eller kille och det står massa grejer om dig? Då kan det sabba. Och om du läser lögner om din familj? Om du läser att dina vänner har ljugit om dig? Om någon ljuger om dina vänner? Då flippar du.
När vi kom fram hit vi ba wooooow – kaos i trafiken, ungdomsmassor som rör sig.
Vi är här för att se vad som händer med våra egna ögon.
Vi är här för att världen är så falsk.
Andra dagen. Framtidsgymnasiet. En ung tjej är helt förstörd, panik yani, hennes ögon är röda och rinniga och hennes kompisar står runt henne och skriker att folk ska dra, att vi ska lämna dem i fred. Men de är nittiosexor, de ser upp till oss, vi pratar lugnt med dem, de säger att tjejen har blivit pepparsprayad i ansiktet, att en reporter har fått en burk av polisen och sen sprayat henne. Vi går in på en restaurang och ber om vatten för att skölja hennes ögon. De vägrar ge oss vatten. Några poliser tittar på, de bryr sig inte. Tjejen gråter. Till slut får vi hjälp av några kvinnor som jobbar på ett socialkontor längre upp på gatan. De ger oss vatten. Vi tänker: alla ser alltid ner på socialtanter, men den här gången hjälpte de oss. De är tvärtunga. De har hjärtan.
Kravallerna som började på grund av Instagramkontot fortsätter utanför ett nytt gymnasium, och det fortsätter av andra skäl också, på grund av någon frustration som vi inte har ord för.
Någonting måste ändras eller hända.
Vår generation kommer flippa ur.
Det var kaos i Nordstan i går efter kravallerna utanför Plus, men vi såg det inte för vi drog till Hammarkullen och åt.
Polisen drar in en kille i en piketbuss och efter en stund kastar de ut honom igen. Killen säger att han fick stryk där inne. Vem vet vad som är sant, vad som är lögn? Några skjuter raketer rakt in i folkmassan, vi duckar och hör dem tjuta förbi över våra huvuden. Vi går till poliserna och säger till dem att plocka in dem som har raketer, det är bara två, tre stycken. Men polisen säger till oss: ”Ingen har bett er vara här.” Vi svarar: ”Ni kommer att reagera när någon blir träffad i ansiktet och ligger på marken och blöder. Så som ni börjar reagera först nu när det är upplopp på grund av den där sidan.”
Ingen reaktion från poliserna.
Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden. En kille kastar ut lastpallar i bilvägen, andra sparkar ner restaurangskyltar. Tvärmånga av de som är på plats kommer att leka att de skäms sen, när de ser det här på nyheterna. De kommer säga: ”Man skäms för Göteborg”. Men de är här som alla andra.
Flera brudar hoppar upp på en lastbil som försöker ta sig genom folkmassan. De klättrar på sidorna, de bankar på rutorna och ropar – yani, på skämt: ”Ta med oss härifrån!”
Vem vet vad som är skämt, vad som är allvar? Folk skjuter fortfarande raketer rakt in i folkmassan. Vi delas upp i folk med raketer mot andra som inte tycker om raketerna, som skriker åt dem att sluta, att de skjuter på sitt eget folk.
Vi vet inte hur man gjorde förr men vi kan organisera oss på en natt. Men vi kan inte enas. Inte den här gången. Vi splittras.
Vi vet inte om det som händer är bra eller dåligt.
Det bara händer.
En tjej sitter ner på trottoaren och skriker högt, hon gråter och när polisen säger att hon borde gå hem skriker hon att hon inte kan stå upp. Hon måste vara i chock, men vem vet? Generation nittio … du har fjortonåriga tjejer som lägger ut bilder på sig själva nakna på nätet, och alla röker på, alla dricker, och mannen du kan höra nittiosjuorna skrika på bussen om att dela en fiveish, de tänker röka den där i baksätet.
Var fan är allas föräldrar.
Vad fan händer med världen.
Medina har gjort en låt om oss, om vår generation, den heter Generation 90, den handlar om att vi håller på att gå under: ”Det här är folk som jag kände/ Det här är folk som jag älskade/ Det här är folk som ingen såg/ för dom ansågs som luffare”
Vi frågar en polis om man får ge pepparspray till civila och han bara: ”Nej”. Så vi säger att vi vill anmäla att en tjej har blivit pepparsprayad av en reporter som har fått spray av polisen. Polisen säger att det måste ha varit ett misstag, att det måste varit en polis som skulle spraya någon annan och missat.
”Om vi misshandlar någon av misstag, får vi gå fria då?” Polisen svarar inte. ”Får man fotografera och filma personer som inte vill?” Polisen bara: ”Ja”. Så alla som står runt honom tar fram sina mobiler och tar kort på honom, typ tio mobiler en centimeter från hans ansikte.
Vi är generation nittio. Vi är sugna på något. Något som vi inte ens vet vad det är. Måste testa allt. Inga pengar, det går inte bra i skolan, ekonomin är skit och oavsett om de kallar en skola för Framtidsgymnasiet eller vad de vill så finns det ingen framtid.
Vår generation säger: Pizzan kommer snabbare än polisen.
Polisen bryr sig inte att vi tar kort på honom.
Bryr sig inte.
En kvinna från socialtjänsten säger: Jag tycker synd om alla som är här i dag. Men det är inte synd om oss. Vi har lärt oss av de här två dagarna. Vi har visat samhället att de måste ta tag i vissa saker direkt. Vi har visat att vi kan organisera oss över en enda natt. Nästa gång kanske vi går som en enda person. Riktar våra raketer utåt. Eftersom polisen ser det som vi mot dem så ska vi också göra det. Om det är vi mot dem, då ska vi vara vi, fattar ni?
Poliserna är argare i dag än i går. De rör sig i folkmassan med höjda batonger. Ungdomar springer omkring och skriker. De sjasar bort oss som hundar.
Medina sjunger: ”Det här var människor med hjärtan som du och jag/ Människor som kände/ de hörde allt vad ni sa”.
Vi är inte dumma. Vi har hjärtan. Vi vet vad folk tycker om oss. Att vi är idioter som gör kaos utan anledning. Men det är för att ni inte fattar. Det är för att ni inte minns. För att ni inte har sett.
De har spärrat av gatan när vi ska dra. De frågar vart vi ska, vi säger att vi ska hem. En polis frågar var vi bor, vi ljuger och säger att vi bor på den här gatan. Gatan som vi är på, men på andra sidan poliskedjan. Han frågar vilket nummer, vi säger nummer tre. Han säger att det numret inte ens finns. Så vi får gå en annan väg hem. En längre väg.
Alice Bratthammar
Amanda Ivanović
Pantrarnas skrivgrupp
Projekt av Johannes Anyuru Pantrarna för upprustning av förorten är en gräsrotsorganisation som sedan två år arbetar med direkta aktioner och sociala program i Biskopsgården i Göteborg och Lindängen i Malmö. Inom Pantrarnas ramverk driver poeten Johannes Anyuru ett skrivprojekt för ungdomar.