Ridå för fri vapenexport
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-03-15
Teaterfiaskot som tvingade ut försvarsministern på scenen
Det är en ursvensk tradition att i lag och princip upprätthålla förbudet mot vapenexport och ändå se till att Sverige kan fortsätta att göra lönsamma kanonaffärer. Detta tvingar olika socialdemokratiska och borgerliga regeringar att ömsevis och oavbrutet försöka förnya teaterlivet på vapenexportområdet.
Till detta ändamål utfärdade den dåvarande socialdemokratiska regeringen 1995 den förordning som året därpå trädde i kraft och innebar inrättandet av den så kallade ISP (Inspektionen för Strategiska Produkter). Avsikten var att förstärka den dramaturgiska betoningen av Sveriges restriktiva och av riksdagen kontrollerade vapenexport och finna en ersättare till den tidigare så vanryktade Krigsmaterialinspektionen. Vi borde alla minnas inspektören Lipton, vars samvete inte hade tillräcklig med utrymme för de vapenmoraliska krumbukter som krävdes i Bofors-affären.
Med denna dramaturgiska reform trodde många, inte minst den dåvarande teaterledningen i kanslihuset, att man i denna nya bokstavskombination (ISP) hade funnit en varaktig lösning på Fria Vapenexportteaterns långvariga konstnärliga svacka.
Nu visade det sig att en av de då yngre birollsinnehavarna nästan totalt hade missuppfattat vad den särpräglade form av absurdism – den alibistiska – som Fria Vapenexportteatern sedan länge hade specialiserat sig på, ställde för krav på sina utövare. I en av den tidens mest beramade uppsättningar av En av alla dessa engångsföreteelser återföll nämligen Miljöpartiets Birger Schlaug plötsligt till en rakt igenom naturalistisk spelstil, då han plötsligt ensam på scenen anklagade inspektionen för att ha släppt igenom vapen till förbjudet land via bulvan.
Som svar på detta oförlåtliga överspel tvingades då Leif Pagrotsky, som handelsminister och därmed ansvarig representant för teaterledningen att publicera ett teatermanifest (Dagens Nyheter 21 aug 1996), där han samtidigt som han upprepar de alibistiska formkraven på teatern gör sig till högröstad tolk för en urgammal svensk moralitetstradition, och går så långt som att hävda att Sverige alltid och utan undantag säljer vapen endast av försvarspolitiska skäl och aldrig någonsin kränger ens den minsta slangbella för krassa penningars skull.
Pagrotskys agerande visade ändå, att inte heller han hade fått tillräckliga instruktioner av tidigare erfarna regissörer på teatern för att begripa att Bond-fångarnas kör aldrig helt kan lita till brösttonerna. Han borde ha fått lära sig av tidigare mästare, av Torsten Nilsson och Sven Andersson, av Sten Andersson med sitt närmast dadaistiska omkväde ”Den smutsiga byken ska tvättas (men aldrig bykas)” och inte minst den senares mästerliga bondfångartal till den antimilitaristiska falangen på socialdemokratiska partiets kongress 1988.
Undertexten är som alltid viktig på teatern. Det är ju faktiskt bara kören av fredskarriärister som får ta till brösttonerna, för att lugna de fredshetsande ungdoms- och kvinnoförbunden, med soloprestationer från sådana legendariska storstjärnor som Al va Myrdal och Maj-Britt Theorin. De direkt ansvariga ministrarna torde däremot till varje pris undvika att själva bära hundhuvudet; det har ju varit en uppgift först för krigsmaterialinspektören och sedermera generaldirektören för ISP och de parlamentariska representanterna i Exportkontrollrådet.
Mats Hellström har i det sammanhanget statuerat ett efterföljansvärt exempel. Som oppositionspolitiker tog han först till brösttonerna i sina angrepp på den borgerliga regeringens vapenexport till diktaturregimen i Indonesien. Strax därpå godkände han som nyutnämnd utrikeshandelsminister diskret vapenexport till samma ockupationsmakt (på Östtimor). Så ser spelet ut på Fria Vapenexportteatern, när det är som bäst: omväxlande, understated, fysiskt, nästan stumt.
De hittills bortom allt tvivel mest lyckade uppsättningarna på teatern har gällt försäljningen av Jas Gripen.
Uppdrag gransknings välgjorda och initierade reportage om mutor, provisioner och undanflykter vid ett antal försäljningar av Jas Gripen (av Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin) visade i stark kontrast till tidigare fiaskon på Fria Vapenexportteatern att de högsta politiska företrädarna – det vill säga regering, ministrar och partiledare – nu äntligen hade insett att de måste välja att undantagslöst avstå från att uttala sig i repertoarfrågor på teatern och i stället överlåta det fulla ansvaret åt ISP och Riksdagens exportkontrollråd att sköta såväl iscensättningar av som kommentarer till föreställningarna på vapenexportscenen.
För att spelet ska kunna blända publiken måste de egentliga huvudrollsinnehavarna lysa med sin frånvaro. I stället ska scenen vara tömd på allt utom rekvisita, biroller och, om så krävs, en sufflör. Därmed kunde man ha hoppats att teaterledningen en gång för alla lyckats råda bot på den långvariga konstnärliga svacka som tidigare rått genom att helhjärtat satsa på en sorts gleshetens teater, med den allt tyngre hundhuvudrollen reserverad åt ISP:s generaldirektör, då och fortfarande Andreas Ekman Duse, och åt riksdagens Exportkontrollråd. Och numer tydligen också FOI.
Upphovsmännen till Uppdrag Gransknings reportage kunde dessutom konstatera att medierna (även det SVT där deras eget reportage sändes) i allt mindre utsträckning ” intresserade sig för” vad som händer på vapenexportscenen. Medan varje tidnings-, tv- och radioredaktion med självaktning vid tiden för Bofors Indienaffärer inrättade särskilda vapenkrängarkommandon redo att närhelst tillfälle yppades nagelfara och kullkasta lögner och politiker och lögnaktiga politiker, så tycks dagens flerdubbelt större kanonexporter få passera med ett nyhetstelegram och en axelryckning.
Vad som därmed har kommit att prägla den journalistik som faktiskt förtjänstfullt ägnar sig åt att avslöja både misstänkta brott mot vapenexportlagen och misstänkta mutbrott i samband med vapenförsäljning är en sorts sorgsenhetens retorik i Antonin Artauds anda.
När journalisterna, trots att de har avslöjat obestridliga oegentligheter i vapenhandeln och vapenexportbeviljandena, likafullt vet att den slutgiltiga sanningen finns förborgad långt bort i de internationella förgreningarna och de exportbefrämjande myndighetskorridorerna – när det gällde Jas Gripen: Saabs brittiska samarbetspartner BEA, regeringar i minst en handfull länder, säkerhetstjänster och andra onåbara och stillatigande institutioner.
När ISP:s generaldirektör pressades med frågan om inte vapenexporten till USA:s krig i Irak uppenbart strider mot vapenexportlagen, då ju både Göran Persson och Anna Lindh offentligt deklarerat att kriget strider mot folkrätten, så visste ju vi tv-tittande medborgare precis som utfrågarna att Ekman Duse bara bär hundhuvudet men inte ansvaret. Kort sagt att de som verkligen bestämmer spelets regler uppehåller sig någon annanstans.
Att i samband med den nu aktuella uppsättningen av En av alla dess engångsföreteelser försvarsminister Sten Tolgfors har tvingats träda fram som representant för teaterledningen för att direkt från scenen förklara den aktuella uppsättningens innebörd kan inte betraktas som annat än ett praktfullt misslyckande och ett återfall i en hopplöst daterad spelstil. Här hjälper det inte ens att Reinfeldt redan har stigit fram och gjort en av sina genialt släta figurer.
Inför detta spektakulära fiasko har också medieintresset vuxit, vilket är ytterligare en hämsko för Fria Vapenexportteaterns möjligheter att verka fritt i framtiden. Att man dessutom har upphandlat obeprövade bemanningsföretag i de bärande rollerna i stället för att lita på den fasta ensemblen tyder också antingen på bristande rutin eller övermage. Ingetdera är en egenskap man gärna ser ens hos en tillförordnad teaterchef.
Göran Sommardal
Medarbetare vid Sveriges Radios kulturredaktion
