Stort om det lilla livet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-03-16
Ann Lingebrandt läser Petter Lindgrens underfundiga betraktelser av allt omkring oss
Initialerna PL? Jag skulle tro att de står för Poetisk Lekfullhet. Petter Lindgren har gjort sig synonym med underfundig, upptågslysten och infallsrik dikt, en poesi som framkallar uttänjda smilband och höjda ögonbryn i galghumoristiska betraktelser av vardagen och överrumplande bearbetningar av språket.
Det här försökte Lindgren komma bort från när han trött på den egna rösten i förra diktsamlingen Landskapet klippte och klistrade ihop sin morfars skriftliga kvarlåtenskap till en främmande poetisk terräng. Redan titeln på den nya boken – den femte diktsamlingen på arton år – låter ana att den Lindgren vi känner är tillbaka. Muntert absurdistisk, bara snäppet stramare och sorgsnare än tidigare, bjuder Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter på hisnande existentiella iakttagelser av tillvarons trivialiteter.
Lindgren har en fenomenal blick för det lilla, det banala, det bagatellartade – allt det som fyller våra liv. Han tar oss med till ”ingenmanslandet mellan diskho och slask”, begrundar månkratern döpt efter Sven Hedin, kikar in i en frisersalong när bussen stannar till vid ett rödljus, återkallar minnet av hur Örebro förlorade bragokexen, bläddrar på bokstaven F i Tidens lexikon. Som i tidigare böcker är lånen legio och ordentligt redovisade i en notförteckning. Av artikelrubriker från Det Bästa, soldatslang och Evert Taube-fragment bygger han till exempel en gungande rytmisk dikt om ett sjunkande slagskepp som får en att vilja plaska omkring i allitterationer och tungvrickarfraser. Nostalgin flödar, på ett dubbeltydigt vis. Ofta med en tragisk dimension, som liksom smygs in.
I titeldikten förklarar han hur P:et i hans förnamn, som en rest från barndomen, i det egna huvudet står för Storm P: den danske skämttecknaren bakom ölreklamen ”hvornaar smager en Tuborg bedst?” – ”känd från tomburkarna i parken”. I en annan dikt ekar svaret ”hvergang!” på samma gång käckt och hotfullt över en lekplats om natten.
Ju mer jag läser desto mer tränger svårmodet in i mig. Det som strålar ut från det lakoniska konstaterandet att stekpannan, vid sidan av fyllningarna i tänderna, är det mest gedigna föremål diktjaget äger. Det som frammanas i bilden av de tröstande sorgmanteltetrorna. PL som Plötslig Ledsnad? Lindgren använder sig av så små medel i sina poetiska förskjutningar av det alldagliga att twisten ofta kommer tassande lika försynt som oförmodat. Ordknappt och med känsla för tajming kan han få en förbudsskylt på en enskild väg att vibrera av underliggande mening: ”ej obehöriga/motorfordon/säger skylten//och ser ut/som om den verkligen menade det”.
Med Petter Lindgrens blick kan man skymta en grinande dödskalle i en vanlig företagslogga. Fast även när han reflekterar över alltings slut är det något mycket upplyftande med hur han gör världen och alla dess kuriositeter levande.
Ann Lingebrandt
Fotonot: Petter Lindgren är kritiker i Aftonbladet.
Därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, litteraturkritiker
i bland annat Helsingborgs Dagblad.
POESI
Jag tänker på
Storm Petersen
och andra dikter
Petter Lindgren
Albert Bonniers förlag