Skuggan av en mor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-10-31 | Publicerad 2010-07-29

Hanna Nordenhök om modersporträtt i uppväxtskildringar skrivna av kvinnor

På ett ställe i Jamaica Kincaids karibiska uppväxtskildring tänker flickan Annie John: ”[N]u skulle jag aldrig mer kunna vara säker på om det verkligen var min mor eller hennes skugga som stod där mellan mig och resten av världen”.

I samma ögonblick som puberteten gör sitt insteg i hennes liv verkar hennes sorglöst modersbundna barndom nå sitt abrupta slut. Modern blir med ens egendomligt avståndstagande; en anspändhet som tilltar i takt med att Annie Johns kropp fortsätter att växa, svullna, deformeras. Stunderna av närhet, baden och smekningarna, laddas med något hotfullt; skiftet överraskar, för att inte säga traumatiserar, barnet, som i moderns tycke nu är alldeles för stort för den tidigare så okomplicerade intimiteten. Annie John förvandlas som genom ett trollslag till en förvisad, utkastad ur sitt lilla tvåsamma paradis.

Den förlusten, barnets exil från den skyddande morskroppen, bildar romanens bevekelsegrund. Den driver Annie John att oavbrutet försöka ersätta modern, till exempel förvandlas hon till en framgångsrik förförerska av sina flickskolekamrater.
Ett underbart, uppsluppet trots präglar skildringen av denna njutningslystna flick- och kvinnovärld med dess starkt erotiska undertoner. Högmodigt vällustiga bilder av flickor som nyper och kysser varandra i tamarindlundernas hetta medan de upphetsat tappar sina hårband och får kläderna i oordning, eller i hemlighet drar ner sina mamelucker och visar varandra sina olika kroppsdelar. Men det hindrar inte att ett skarpt stråk av smärta, förbundet med modern, förblir djupt inbäddat i prosan.

Modersexilen låter sig på ett intressant sätt läsas mot det koloniala temat – Annie John skildrar en miljö där den karibiska kolonialhistorien är subtilt närvarande i varje vändning. Det finns i det avseendet ett samband till andra uppväxtskildringar med liknande motivkrets – som Assia Djebars Ingenstans i min fars hus, Marguerite Duras En fördämning mot Stilla havet eller Hélène Cixous Inuti. Samtliga är, precis som Kincaids roman, inträngande skildringar av hur en författaridentitet som kvinna tar form i en både patriarkal och kolonial miljö. Som om det koloniala landskapet, med sina inbyggda maktförhållanden och inbördes hierarkiskt ordnade flerspråkigheter, också kunde ge en särskild kontur åt könets diskurs.
Kvinnoskapet konstituerar i sig själv en exil, en förvisning och exkludering som möjligen får sin motsvarighet i det koloniala dramat genom sin koppling till fördelningen av tillgång och makt. Kanske har varje dotter, i relation till sin mor, att förhålla sig till den omständigheten – en sammansatt, sargande dubbelhet där blicken på modern oundvikligen måste falla också över det egna jaget, den egna kroppen. Med sin mor delar man som dotter allt – också det patriarkalt konstruerade könets fängelse. Modern representerar å ena sidan objektet för ett vibrerande och längtansfullt begär, samtidigt som hon å den andra härbärgerar självhatets kanske svartaste punkt.

Citatet ur Annie John pekar sinnrikt ut det förhållandet. Bilden av moderns skugga framstår här inte enbart som en bild för Annie Johns relation med sin mor; den vidgar sig också utåt mot ett vidare, och strukturellt, panorama. Å ena sidan en enskild förlust av en mor och å den andra den personliga verklighetens förbindelse med den större patriarkala historien och dess skugglika, subtila verkan i våra liv. Mödrar och döttrar är kanske dömda att skiljas åt, eftersom de utgör varandras outhärdliga speglar.

Duras, Djebar och Cixous skildrar tre olika levnadsstrategier i förhållande till samma problematik. Djebars roman visar hur en författarposition kan formas mitt i sorlet av kvinnoröster bakom husfönstrens spjäljalusier i barndomens algeriska lilla kuststad. I Cixous bok blir erfarenheten av moderns arbete som barnmorska under författarens uppväxt i Oran ett viktigt incitament för skrivandet. Medan Duras visserligen ömsinta skildring av moderns besatta och tröstlösa dammbygge för att försöka att skydda den lilla obrukbara jordlotten i Franska Indokina, också är beskrivningen av ett nödvändigt uppbrott, ett slags modermord. Alla skriver de dessutom fram barndomslandskap djupt präglade av en flerspråkig miljö – för Djebar utgörs den av arabiskan, berberspråken och franskan, för Cixous franskan, tyskan, hebreiskan och arabiskan och för Duras franskan och de inföddas vietnamesiska.
Inte bara kolonialismens tematik ger laddning åt bildningsromaner skrivna av kvinnor, det finns andra, minst lika förtätade, spår, som just gestaltningen av en flerspråkighet. I spanska Nuria Amats roman Det mest privata representeras ett normerande fadersspråk av katalanskan, vilket leder den moderlösa Nuria att skriva på spanska – en motsägelsefull revolthandling, eftersom katalanskan under hennes uppväxt i det frankistiska Spanien var ett bannlyst minoritetsspråk till fördel för det kastilianska majoritetsspråket. I tillägg till Amat är det lätt att komma att tänka på Maria Zennströms nyligen utkomna dagboksroman Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?. För trots att Zennströms bok ingalunda är någon uppväxtskildring, så beskriver den en mycket stark och sårig relation till en åldrad rysk mor – och därmed till exilen, till det ryska modersmålet och till Ryssland – samt dess betydelse för formandet av dotterns författarskap. Zennström och Amat leker med positionen kvinna som en implicit flerspråkig position; förvisad som den är till det manliga och normativa språkets periferi, tvingas den söka och uppfinna nya språkordningar.
För dem båda såväl som för Kincaid och de övriga nämnda ligger det dessutom ett invecklat samband i botten av denna tematik, sambandet mellan en upprivande relation till en mor och att komma till språket, att bli en skrivande. En verklighet som kan prägla ett dotterskap – rasande pendlingar mellan lojalitet och avståndstagande, attraktion och avsky, hämnd och skuld.

Kincaid tecknar sin romans morskropp sinnligt, ja, närmast glupskt. Denna hunger, det intensiva men alltmer oinfriade begäret efter modern, alstrar en stark framåtrörelse i prosan. Morshudens doft av salvia och citron, hennes omsorg om vardagsbestyren, precisa och smeksamma rörelser lystet iakttagna av Annie John. Ännu förefaller pubertetens reva i idyllen mycket avlägsen. Ännu inget sår – enbart ljus, kroppsdofter, beröring. En allt genomströmmande närhet.

Hanna Nordenhök