Eddie eller Arty?
P2:s elektronmusikfestival kommer närmare rövrocken än man kan tro.
För alla som älskar musik som är svår att älska var det en utmaning att välja evenemang i Stockholm i går.
Hyllningskvällen till Eddie Meduza på Göta Lejon eller artsyfartsy elektronmusikfestivalen Art’s Birthday Party på Södra Teatern?
Umpabumpa-riff, boogiewoogie och texter om att kuken står eller schhhhtoooing-ljud och helt ohörbara texter? Gällivarehäng, små mustascher och stor stark, eller acnejeansröv, ännu mindre mustascher och ale på flaska?
Frågorna hopade sig.
Till slut föll ändå valet på Södra teatern.
Att slita sig från ett evenemang så fullt av kärlek till den dåliga smaken som Eddie-kvällen var dock inte lätt. Bussresorna hade gått ända från Nässjö. ”Vi festar som Eddie” lovade Meduzas gamla turnémusiker som arrangerade aftonen. Vilket onekligen lät skojigare än det som erbjöds på Södra teatern – där festar man snarare som Karl-Heinz Stockhausen. Allvarliga skäggiga män lyssnar på basvibrationer och tittar på projektioner med spökdockor.
Men Art’s Birthday är så nära man kan komma ett Power meet i elektronmusikvärlden. En gång om året samlar Sveriges Radio hela spektrat av samtidens elektroniska musik i en festival. Från ljudkonst framförd på spåkula till fläskig partyhouse framåt småtimmarna.
Och precis som på ett äkta Power meet handlar det om 50 procent maskiner, 50 procent party och hundra procent 50-talsestetik. Såväl Ikue Mori, Ectoplasm girls som Rolf Enström skulle lika gärna kunna ha tillverkat sina monotona ljudloopar för ett halvt sekel sen. Och ibland är det lättare att skratta åt elektronmusikernas hejdlöst modernistiska allvar än en Eddie Meduza-låt.
Men när Roll The Dice tog över stora scenen med sin trumlösa arpeggiotechno och skapar den där obegripliga magin som bara elektronmusik kan göra, då ville man bara ... twittra. Eller något annat modernt.
Fast den briljante skåningen Hans Appelqvist var bäst.
Det kan låta fånigt att jämföra en musiker vars föreställning är en osammanhängande happening av gitarrsamplingar, filmklipp och folksånger med rövrockens okrönte konung Eddie Meduza. Men när han till och med spelar boogiewoogie och kallar en låt ”Ägg och sperma” är det svårt att inte dra parallellen.
Hans konstvideos, bisarra texter och mellansnack om Julia Roberts kommer i alla fall väldigt nära den där känslan av skräck och förvirring som rövrockens okrönte konung var en mästare på.
Hade han bara sjungit ”Jag har en kraftig, saftig röv” så hade känslan
av att vara på fel ställe utraderats helt.
Fast det kanske han gjorde, i och för sig.
Det var lite oklart.
