Chockartat tydlig Ibsen
Frun från havet obehagligt närgången med sin realism och symbolik
Det råder faktiskt Ibsenfeber i svensk teater och i hans pjäser är man vid att det inte talas ur skägget. Antydningar och outtalat är laddade ledtrådar till vad ingen säger rätt ut.
Att möta Frun från havet i Egill Pálssons tappning på Göteborgs Stadsteater är därför närmast chockartat. Inte bara den möblerade salongen som står upptryckt i ett hörn. Det som Ibsen omsorgsfullt grävt ner i undertexten har här nosats upp och presenteras tydligt och direkt på scen.
Redan inledningsvis deklarerar till exempel de halvvuxna döttrarna att deras styvmor Ellida inte passar in hemma hos dem och pappa, distriktsläkare Wangel. Klartexten är samtida och praktikanterna Jenny Ellegård (Bolette) och Josefin von Zeipel Segerberg (Hilde) är lika pregnant välartade som de är tonårsombytliga. Den sandfärgade sittgruppen arrangerar Bolette med van hand medan Hilde självmedvetet leker sex med Bolettes giftaslystne gamle lärare Arnholm. Realism alltså och överlag små precisa åthävor och ett välavvägt spel som släpper in luft och nukänsla i den för kvällen rejält nedbantade dialogen.
In i denna homogena om än smått disharmoniska och tomma miljö träder så själva oroshärden. Hon som alltid på frågan om vattnet var friskt svarar att det känns kvavt. Havskvinnan som ingen förstår sig på men alla ändå fascineras av. Annika Hallin gör entré som magnifik motpol, helt och hållet ägd av sin egen expressivitet. Kommen ur det sekelskifte där kvinnovarelser med ormlikt slingrande hår utgjorde hotfulla krafter. Blicken fixerad vid det förgångna.
Här är hon en märkligt malplacerad gestalt i sin vinröda plyschdress. Men scenen är lika mycket hennes. Suggestivt depressiv och samtida. I fonden rullar en tung våglinje som en fluktuerande gräns, ljus och ljud gör spöken av alla och sneda vinklar växer symboliskt fram medan Ellida följer konturerna av den vars närvaro endast hon anar.
En gång lät hon sig köpas av Wangel och vi ser hur Bolette tvingas köpslå på samma vis med Arnholm för att slippa ut ur det trånga. Men guldfisken simmar runt i glasskålens trånga innanhav och det är inte av trivsel som man blir kvar på scenen. Ellida tar gång på gång sats och kastar sig mot garderobsväggen medan de andra sitter med ryggen till, vända mot motsatta väggen.
Galenskap eller förnuft, ingen kommer loss, det gör bara mer eller mindre ont. I föreställningens vågade teatrala förening av tung symbolik och lätt realism blir denna gamla insikt plötsligt obehagligt närgången. Otroligt men sant!
