Gellerfelts texter var som vatten i öken
Åsa Linderborg: Sista gången vi sågs var hans som vanligt förbannad över sakernas tillstånd
Mats Gellerfelt började på Svenska Dagbladet som typograf. Kanske var det därför som det alltid vilade något stilrent över honom. Den välklädda apparitionen med en smäcker labrador, texthanteringen, högeraxeln som sköts fram med avgörande punchline.
Gellerfelt var en av de där bildade männen som gjorde sig bra i kommersiell tv på sent 80-tal, när starka personligheter under hetta debatterade frågor som aldrig kunde vara för stora eller små. Den air av intellektuell bufflighet som omgav honom i tv-rutan var mer sofistikerad på SvD:s kultursida. Viljan att dra upp konfliktlinjer berikade den svenska litteraturen och kritiken med ett temperament och ett nytänkande som den så väl behövde.
Ideologiskt gick Gellerfelt från maoismen till konservatismen med många åsikter om framför allt åsiktspoliser, men som litteraturkritiker var han öppen och sensitiv. Hans djupaste intresse rörde litteratur från Latinamerika, Frankrike och Spanien. Han specialiserade sig på hela författarskap, som han sedan unikt nog kunde omvärdera helt. Han besatt en avundsvärd bildning som han utan åthävor förmedlade med lätthet. När litteraturkritiken alltmer estetiserades blev Gellerfelts texter som att serveras ett glas vatten i öken. Han hade lika mycket att säga om form som om innehåll – det är ingen slump att han översatte Bob Dylans memoarer.
Jag kände aldrig Mats Gellerfelt, som nu gått bort blott 64 år gammal, men jag tyckte om att prata med honom. Sista gången vi sågs var han som vanligt förbannad över sakernas tillstånd, men också upplivad över att han köpt sig en praktutgåva av Carl Barks klassiska Kalle Anka-äventyr. Det klart att en av världens främsta stilister skulle ha en plats i ett av Vasastans finaste privatbibliotek.
