Så spelade Kina bort vår framtid

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-18

Journalisten Mark Lynas avslöjar kuppen bakom klimatfiaskot i Köpenhamn

Mark Lynas, brittisk journalist och författaren, var själv med när klimatförhandlingarna havererade bakom stängda dörrar i Köpenhamn.

Här berättar han hur Kinas representanter förstörde uppgörelsen och gav Obama skulden.

Köpenhamn var en katastrof. Det vet vi. Men sanningen om vad som faktiskt hände riskerar gå förlorad bland alla rykten och ofrånkomliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina undergrävde förhandlingarna, förödmjukade medvetet Barack Obama och insisterade på en förfärande ”uppgörelse” vars syfte var att västvärldens ledare skulle bära skulden. Hur kan jag veta detta? Jag var i rummet och såg det ske.

Kinas strategi var enkel: att blockera de öppna förhandlingarna under två veckor, och sedan försäkra sig om att resultatet av de slutna förhandlingarna såg ut som om väst hade svikit världens fattiga ännu en gång. Och mycket riktigt, hjälporganisationerna, medborgarrättsrörelsen och miljögrupperna svalde hela betet. Misslyckandet ”var det oundvikliga resultatet av de rika ländernas vägran att sakenligt och sjyst ta på sig sitt uppenbara ansvar”, sa Christian Aid (Kyrkans nödhjälp). ”Rika länder har kört över utvecklingsländerna”, rasade Friends of the Earth International.

Allt väldigt förutsebart, och helt falskt. Till och med George Monbiot, som skrev i Guardian häromdagen, gjorde felet att anklaga Obama ensam för misslyckandet. Men jag såg Obama kämpa desperat för att rädda en uppgörelse, bara för att få höra den kinesiska delegationen säga ”nej” gång på gång på gång. Monbiot citerade till och med uppskattande den sudanesiske delegaten Lumumba Di-Apin, som avvisade Köpenhamnsuppgörelsen som ”en självmordspakt, ett förbränningsfördrag som syftar till att upprätthålla ett fåtal länders ekonomiska dominans”.

Sudan uppförde sig under samtalen som Kinas nickedocka; det är ett av ett flertal länder som hävdar att den kinesiska delegationen kämpade ett slag under de öppna förhandlingarna. Det är totalt bedrägeri. Kina förstörde uppgörelsen bakom kulisserna, och lät sedan sina ombud bära misslyckandet i offentligheten.

Här följer vad som faktisk hände på kvällen förra fredagen, när regeringschefer från ett dussintal länder möttes bakom lyckta dörrar: Obama satt vid förhandlingsbordet i flera timmar, han satt mellan Gordon Brown och den etiopiska premiärministern Meles Zenawi. Den danske statsministern var ordförande och till höger om honom satt FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Inte fler än 50 till 60 personer, inklusive regeringscheferna, fanns i rummet. Jag var knuten till en av delegationerna, vars regeringschef också var närvarande under merparten av tiden.

Vad jag såg var djupt chockerande. Den kinesiske ledaren, Wen Jinbao, nedlät sig inte att närvara personligen på mötena, utan skickade en underordnad representant för landets utrikesministerium som satt mitt emot Obama själv. Den diplomatiska mobbningen var uppenbar och brutal, liksom de praktiska följderna: flera gånger under sessionen var världens mäktigaste regeringschefer tvungna att sitta och vänta medan den kinesiske delegaten gick iväg för att ringa ”sina överordnade”. Till dem som vill ge Obama och de rika länderna skulden vill jag säga detta: det var Kinas representant som insisterade på att målen för industriländerna, som tidigare förhandlats fram till en åttio procentig utsläppsminskning till 2050, togs bort från överenskommelsen. ”Varför kan vi inte ens nämna våra egna mål?” frågade en rasande Angela Merkel. Australiens premiärminister Kevin Rudd var så upprörd att han dängde till sin mikrofon. Även Brasiliens representant tog upp det ologiska i Kinas ståndpunkt. Varför skulle de rika länderna inte ens tillkännage den ensidiga uppgörelsen om minskningar? Den kinesiska delegationen sa nej, och såg föraktfullt på när Merkel i uppgivenhet slog ut med händerna och erkände förlusten. Nu vet vi varför detta kunde ske, det var för att Kina var säkra på att Obama skulle få skulden för Köpenhamnsuppgörelsens brist på ambition.

Kina, denna gång uppbackat av Indien, fortsatte sedan med att föra bort alla konkreta årtal som skulle få verklig betydelse. 2020 som årtal då de globala utsläppen skulle börja minsta, vilket är ett måste om temperaturökningen ska stanna vid 2 grader C, togs bort och ersattes med en luftparagraf om att utsläppen ska minskas ”så snart som möjligt”. Det långsiktiga målet om globala minskningar på femtio procent till 2050 uteslöts också. Inget annat land, möjligen undantaget Indien och Saudiarabien, ville att detta skulle ske. Jag är övertygad om att ifall inte Kina hade varit i rummet så skulle vi ha lämnat Köpenhamn med ett avtal som hade fått miljövänner över hela världen att korka upp champagne.

Så hur lyckades Kina komma undan med en sådan kupp? För det första var man i en extremt stark förhandlingsposition. Kina behövde ingen uppgörelse. Som en av utvecklingsländernas utrikesministrar sa till mig: ”Atenarna hade ingenting att erbjuda spartanerna.” Å andra sidan var särskilt västvärldens ledare – men också Brasiliens president Zula, Sydafrikas Zuma, Mexicos Calderón och många andra – extremt angelägna om en positiv utgång. Obama behövde kanske mer än någon annan en stark uppgörelse. USA hade bekräftat stödet på 100 miljarder dollar till utvecklingsländerna för anpassningsåtgärder och för första gången erbjudit egna rejäla minskningar (17 procent lägre utsläpp år 2020), och var uppenbart berett att sträcka sig längre.

Obama behövde kunna visa för Senaten att han kunde få med sig Kina på ett avtal om begränsningar av globala utsläpp. Detta för att konservativa senatorer inte skulle kunna hävda att amerikanska åtaganden om minskningar skulle ge kinesisk industri ytterligare övertag. De annalkande kongressvalen gjorde att Obama och hans stab visste att Köpenhamn antagligen skulle bli deras enda möjlighet att komma till klimatförhandlingar med ett starkt mandat. Detta förstärkte Kinas förhandlingsposition ytterligare. Den totala avsaknaden av press från medborgarrättsrörelser på Kina och Indien stärkte kineserna ytterligare. Kampanjorganisationer kan aldrig skylla misslyckanden på utvecklingsländer, detta är en oskriven lag som aldrig ifrågasätts. Indierna speciellt anser sig ha ett slags äganderätt till begreppet rättvisa, ”lika rättigheter till atmosfären”, vilket leder oss mot globalt självmord. Och vänsteraktivister och vänsterkommentatorer är fångade i sin egen fälla.

När uppgörelsen tömts på mening, avslutades regeringschefernas session med en sista strid sedan Kinas delegat insisterat på att få bort målet på en maximal temperaturökning på 1,5-grader, så oerhört viktig för de små önationerna och lågt liggande staterna som har mest att förlora på stigande havsnivåer. Maldivernas president Nasheed kämpade tappert, med stöd från Brown, för att rädda denna avgörande siffra. ”Hur kan du begära av mitt land att utplånas?” begärde Nasheed att få veta. Den kinesiska delegaten gav sken av stort motstånd – och siffran blev kvar, men inbäddad i ett språk som gjorde den helt meningslöst. Katastrofen var ett faktum.

Allt detta ställer oss frågan: Vad har Kina för agenda? Varför vägrade Kina, som en brittisk analytiker som också var med under regeringskonferensen uttryckte det, ”att inte bara vägra åtaganden för egen del, utan även motsatte sig att något annat land gjorde bindande åtaganden”? Analytikern, som har deltagit vid klimatkonferenser under femton års tid, drog slutsatsen att Kina vill försvaga systemet för utsläppsminskningar nu ”för att undvika risken att det om några år ska komma krav på dem att bli mer ambitiösa”.

Detta betyder inte att Kina inte tar global uppvärmning på allvar. Det ligger långt framme industriellt både när det gäller vind- och solenergi. Men Kinas tillväxt, och ökande globalpolitiska och ekonomiska dominans, bygger i hög grad på billigt kol. Kina vet att det håller på att bli en oomtvistad supermakt; ja, dess nyvunna starka självförtroende spelades upp med stor tydlighet i Köpenhamn. Kinas kolbaserade ekonomi fördubblas varje decennium, och dess makt ökar proportionerligt. Dess ledare kommer inte att ändra den magiska formeln om de inte absolut måste.

Köpenhamn var mycket värre än bara ännu ett uselt avtal, eftersom det illustrerar ett djupgående förändring i den globala geopolitiken. Detta håller snabbt på att bli Kinas århundrade, men dess ledare har visat världen att multilaterala miljööverenskommelser inte bara saknar prioritet, men ses som ett hinder för den nya supermaktens handlingsfrihet. Jag lämnade Köpenhamn mer nedslagen än jag känt mig på länge. Efter allt hopp och all entusiasm, tusentals människor som mobiliserat, kraschade vågen av optimism in i en klippa av global maktpolitik, föll samman, och rann bort.

Mark Lynas
Journalist, författare och miljöaktivist.
Senast utgivet på svenska är Sex grader.
Vår framtid på en varmare jord (Ordfront).
Artikeln har tidigare varit publicerad i The Guardian.
Översättning: Joar Tiberg