Radioteatern har inget med konst att göra längre
Magnus Ringgren: Den håller på att gå ner sig i de entydiga budskapens träsk
Den kortaste vägen mellan två punkter är en trist rät linje. Den kortaste vägen mellan teater och politik är ”politisk teater” av 70-talssnitt. Radioteatern tycks ha valt denna den kortaste av vägar in i framtiden.
Förra året sände man Världshistorien, en fem minuter lång sketch varje dag –365 stycken – om de mänskliga rättigheternas hjältar. Det låg något förkunnande över projektet. Man försökte föra den sedelärande berättelsen in i samtiden och misslyckades kapitalt. De gamla helgonlegenderna var bättre. Det går inte att genomföra ett jätteprojekt av det slaget på rätt tänkande och fyra fem dramaturgiska idéer.
Ett politiskt perspektiv genomsyrade också övrig nyproduktion under förra året, den ynka nyproduktion som trots allt förekom. ”Världshistorien” krävde väl alla resurser. Ett undantag var en likgiltig serie i somras byggd på en åldrad engelsk missroman.
I övrigt började man bygga upp Radioteaterbiblioteket, klassiska föreställningar ur arkivet som också blir tillgängliga på nätet när de sänts i radio. Lovvärt. Men uppriktigt sagt får man slå sig fram genom teaterdammråttorna i många föreställningar från det förflutna. Teaterns språk har kanske tjugo års estetisk livslängd.
Just nu rullas Per Anders Fogelströms dramatiserade Stockholmsromaner ut i Radioteaterbiblioteket. Inalles 12 timmar berättarteater. Böckerna är värda att läsas om men knappast för personteckningens eller den politiska tendensens skull. Deras styrka ligger i samspelet mellan tidens gång och stadens miljöer, i medvetandet om att gatorna vi går på har en historia. Men teaterversionen är lika dammig som allt annat i detta arkiv.
I lördags sändes Johan Fribergs nyskrivna pjäs Manonym där en avsatt chef i ett kommunalt bolag talade ut. Efter två minuter visste man vartåt det barkade - in i korruptionskonventionerna. Inte en överraskning på trettio minuter, inte ett spår av undertext. Manus verkade vara en ratad intervju från Uppdrag granskning.
Undantag finns, få undantag. Lovande är serien ”Mitt parti” som skall löpa fram till valet med tio minuter varje lördagsförmiddag. Den handlar om politik, försöker inte driva politik. Det är befriande. Ett nytt parti kämpar för att hålla sig kvar i riksdagen. Serien ligger nära den så kallade verkligheten men har en satirisk twist som inte fanns i ”Världshistorien”.
Resursbrist eller missriktad god vilja? Vet ej. Men Radioteatern håller på att gå ner sig i de entydiga budskapens träsk. Med konst har den inte så mycket att göra längre. Den arbetar hårt på sin egen undergång.
Radioteaterchefen Stina Oscarson bör förklara varför hon låter präktighet och beskäftighet gå före det konstnärliga uttrycket.
