Mjuk nattradio med Anna Ternheim
Poddpatrullens Hanna Olsson hör artistens ömma samtal med Ane Brun och tänker på självbilder och hembygd
Jag ser er nog. På hembygdsgårdarna, vid köksborden, på släktens torp. Ni är hemma, ni är avslappnade och ni ljuger om hur mycket ni älskar det.
Eller så är ni som artisten Ane Brun som i en podd nyligen, som i en förflugen mening förklarade allting så lätt.
Gissningsvis har även hon åkt till sin hemtrakt om somrarna, till i doften i sina föräldrars hem, laddat upp Instagrambilder av den vidunderliga utsikten och återupplevt den krypande känslan av en söndag i småstaden.
Eller om det var jag.
”Hur många gånger har du fotat fjällen ur just den där vinkeln?” frågade till exempel min bror över den rykande kaffekoppen för några veckor sedan.
”Den ger fortfarande sjukt många lajks.”
Så är det ju. Vi ser varandra kämpa med var vi kommer ifrån i de där bilderna, hur vi försöker att hitta ett sätt att fortfarande platsa. De skapar ömhet. Din hembygdsgård ser precis lika häpnadsväckande unik ut som min.
Ane Brun är från Molde, en liten stad i västra Norge och en viktig del av hennes varumärke som drömsk sångerska.
I podden (och radioprogrammet i P4) Framåt midnatt med Anna Ternheim pratar artistkollegorna om Molde och Anes döda pappa, förälskelser och död och det är då hon säger det, helt enkelt: ”Jag har försonats med Molde”.
Nu kan hon till och med tänka sig att åldras på platsen hon bara ville lämna.
Sen spelar de PJ Harvey och andra artister som betytt något.
Kanske är det sommaren som gör en mjuk inför såna relativt enkla samtal som podden erbjuder, men jag tror att Anna Ternheims programledarskap och produktionsbolaget Filt är starkt bidragande.
Detta är nattradio, mjukmjuk röst, långsamt, musik man minns och berörs av. Programmet sänds vanligen vid 22-tiden på lördagskvällar.
Avsnittet med Ane Brun avslutas med att hon spelar låten hon vill ha på sin begravning: ”Gracias a la vida” med Mercedes Sosa.
Då gråter både poddlyssnare och taxichaufförer.