Wallström bröt mot folkrätten
Kajsa Ekis Ekman om avgående utrikesministerns stöd för den icke folkvalde Guaidó som president i Venezuela
Att Margot Wallström hyllas av socialdemokrater och kritiseras av högern efter sin avgång var väntat. ”Margot Wallström är en feministisk hjälte” skriver Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin (6 september) medan Expressens ledare (6 september) klagar på att hon intresserat sig för mycket för ”Långtbortistan”, vad det nu ska betyda.
Men vad ingen nämner är att Wallström gjort något som Sverige, mig veterligen, aldrig gjort tidigare: utsett en president i ett annat land.
Interimspresident är en titel som över huvud taget inte finns i den venezolanska författningen.
En vecka efter att USA erkänt den icke folkvalde Juan Guaidó som president i Venezuela, följde Wallström efter. I ett uttalande förklarade hon att Sverige också betraktade Guaidó som ”interimspresident” och i en senare intervju med SVT sa hon att Sverige ”stödjer och behandlar Juan Guaidó som legitim representant för det venezolanska folket”. (4 feb)
Interimspresident är en titel som över huvud taget inte finns i den venezolanska författningen. Och någon folklig ledare är inte Guaidó, som aldrig ens ställt upp i ett presidentval. Han fick inte ens hundratusen röster i lokalvalen i landets näst minsta delstat, och var okänd av majoriteten av folket till dess att han beslöt utropa sig till president, efter att ha fått ett telefonsamtal från Mike Pence.
Han är helt och hållet en nordamerikansk marionett: handplockad och tränad av USAID i att skapa minutiöst koordinerade studentprotester som sedan ska utlösa kravaller för att provocera fram en reaktion från militären. Reaktionen ska sedan utgöra grunden för en invasion.
Att Sverige på det här sättet går in och beslutar vem som ska vara president i andra länder är anmärkningsvärt. Det är ett solklart brott mot FN-stadgan, enligt vilken det är varje lands eget folk som ska välja sin ledare. Det är också en radikal kursändring i svensk utrikespolitik. Ända sedan 1800-talets mitt har Sverige hävdat betydelsen av rättsliga principer i internationell politik. Och det finns många tillfällen under 1900-talet där Sverige stått upp mot stormakter och hävdat länders rätt till självständighet.
Margot Wallström har inte bara vägrat att diskutera det juridiskt tveksamma. Hon har också vägrat ta ställning mot militärkupper i Venezuela. När Guaidó försökte sig på en militärkupp i april sa Wallström att hon inte ville fördöma det: ”Vi tar inte ställning till detta … Jag har ingen möjlighet att bedöma läget där.” (SVT 30 april)
Inte heller fördömde Wallström när Guaidós representanter i somras upptäcktes ha förskingrat hela vinsten från den humanitära hjälpkonserten och spenderat den på lyxkonsumtion. Då om inte tidigare borde det ha blivit uppenbart vad det är för häst Sverige satsat på: en liten korrupt elit, inkapabel att få med sig mer än tolv soldater på en statskupp till och med i ett land med kris och hyperinflation, inkapabel att organisera en hjälpkonsert utan att sno pengarna själva, inkapabel att hålla samman ens den lilla högerklicken, som nu börjat falla samman i inbördes bråk, enade endast av sitt förakt för Guaidó.
Men Wallström fortsatte hävda att han var mannen som skulle rädda landet, förklarade att hon hade regelbunden kontakt med honom och att han var en ”modig person som är snabb i tanken och optimistisk”. Och trots att det gått sju månader fortsätter Sverige att betrakta Guaidó som ”interimspresident”.
I Wallströms retorik vad gäller Venezuela blandas hela tiden ekonomi och politik ihop. Hon har ofta talat om den ekonomiska krisen i svävande termer och sedan glidit över till att kräva Maduros avgång. Men en ekonomisk kris i ett land, oavsett hur dåligt den hanteras, ger inte andra länder rätt att avsätta dess regering.
Det går ju inte bara att hävda att det fungerar när högern vinner, vilket tycks vara Wallströms linje.
Wallströms hållning har varit att inte erkänna Maduro som en legitim president, och att inte betrakta det senaste presidentvalet som legitimt, samtidigt som hon betraktar det val till nationalförsamlingen som ledde till att Guaidó utsågs till talman, som legitimt. Frågan är ju då: Fungerar Venezuelas valsystem eller inte? Det går ju inte bara att hävda att det fungerar när högern vinner, vilket tycks vara Wallströms linje.
Inför det senaste presidentvalet valde ju högern dessutom att hoppa av de samtal i Dominikanska republiken som leddes av Spaniens förre premiärminister Zapatero, och uppmanade internationella valobservatörer att inte komma dit. Hur kan en socialdemokrat inte ha en djupare analys av detta? Hur kommer det sig att hon inte haft några kontakter med gräsrotsrörelser eller fackföreningar i landet, utan endast med extremhögern?
Wallström har dessutom följt USA i att införa sanktioner mot Venezuela, vilket inneburit att landet varken får importera eller exportera.
Mediciner till ett värde av 600 miljoner dollar har hindrats från att föras in i landet. Det beräknas att 40 000 människor redan dött på grund av sanktionerna, och att USA-blockaden har tvingat 25 av de 50 etablerade läkemedelsbolagen i Venezuela att lämna landet.
När tog sig Sverige rätten att bestämma vem som ska vara president i andra länder?
Det är därför extra cyniskt när Wallström stödjer hårdare sanktioner och samtidigt hävdar att ”det är ett land som redan är i stort behov av humanitär assistans och hjälp till människor som far väldigt illa”. Vilket inte hindrat UD från att lyckas pressa på för att det svenska företaget Nynas ska undantas från sanktionerna.
När tog sig Sverige rätten att bestämma vem som ska vara president i andra länder? Vad hände med folkrätten? När tog sig Sverige rätten att förneka människor i andra länder mediciner för att deras regering inte faller USA i smaken? Och hur har detta gått så obemärkt förbi att inte en enda kommentar i ett enda eftermäle nämner det? Vad är det med Sverige egentligen?