Rasregistret en skandal – även utan barnen
Ingen ska kartläggas utifrån blodsband och härkomst
Dagens Nyheter satte ramen för debatten direkt med sin rubrik i måndags: ”Över tusen barn med i olaglig kartläggning.”
”Titta på henne! Tre år gammal. Vilken skuld kan hon ha?” säger romen Ivan Nikolizsson och syftar på sitt barnbarn.
”Att även barn tydligen registrerats är oacceptabelt”, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
”Det känns naturligtvis långt borta att små barn och avlidna ska ha ett underrättelsevärde”, säger Petra Stenkula, biträdande chef för länskrim i Skåne.
Det låter likadant över hela fältet: journalister, politiker, romska företrädare och poliser, alla pratar de om barnen.
Det är lika begripligt som sorgligt att man skjuter fram barnen, de per definition oskyldiga, de värdigaste av offer. Logiken är densamma som med barnfattigdomen: vad föräldrarna nu än må klandras för, så ska ju trots allt barnen inte straffas.
Det är ett nästan oemotståndligt argument. Men samtidigt lite farligt. För i samma argument finns inbakad en annan, outtalad del: de vuxna romerna, ja det vet man ju aldrig om de inte trots allt borde registreras?
En varning därför: det vore ett allvarligt misstag om medier och politiker lät polisens romregister bli en fråga om barnen.
För vad med de vuxna romerna? Eller, för att ta det ett steg till, vad med de vuxna romer som kanske till och med begått brott?
Inte heller de ska ju kartläggas utifrån blodsband och härkomst.
Det är rasregistret som är skandalen. Inte att där också finns barn.