Arbetarrörelsen har försökt få bukt med Ryanair
"Ryanairs affärsmodell bygger på principen Bad Enough: Förhållandena för anställda och kunder måste vara så usla att biljettpriserna kan bli så låga att kunderna inte bara står ut med att själva behandlas som skräp utan också skiter i att de anställda behandlas ännu sämre". Så låter det när Sydvenskans Per Svensson i en avundsvärt stilsäker artikel kom ut som klasskämpe.
Det blir inte ens småsmulor kvar av bolaget; den som reser med dem borde brännas på bål, förstår man.
Men Svensson puffar också in vänstern i de åtalades bås. "Varför är den samtida svenska vänstern så ointresserad av ekonomi och handfasta maktförhållanden? Varför är den svenska samtida vänstern i gengäld så överdrivet intresserad av symbolhandlingar, identitetsfrågor och moraliserande teckentydning? ... Varför förs det inte några stora kulturdebatter om Ryanair?" skriver han, i ett försök att ställa antirasism mot klasskamp.
Med andra ord: Ska jag, en liberal, behöva skriva om det här? Det är ju vänsterns jobb.
Tja, sedan åtminstone tio år tillbaka har arbetarrörelsen försökt få bukt med Ryanair.
Redan 2004 delade Handelstjänstemannaförbundet – som organiserar kabinpersonalen – ut spypåsar med information om de usla anställningsvillkoren till resenärerna vid flera flyplatser. I Växjö vill Socialdemokraterna använda ägardirektiven till flyplatsen för att sätta press på bolaget. Unionenklubben på Scania i Södertälje, LO-distrikten i Värmland (46 000 medlemmar) och Mellansverige (180 000) uppmanar till bojkott. De har stöd av bland andra Byggnadsarbetareförbundet och Svenska pilotföreningen. I Kalmar ville Vänsterpartiet bannlysa bolaget från flygplatsen. Bara som exempel. De skriver visserligen inte på kultursidorna. Men det betyder, faktiskt, inte att de inte finns.