Konstnärligt vitalt! Djärvt!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-07

MAGNUS WILLIAM-OLSSON hoppas att andra lär av bilderböckerna

Årets mest uppseendeväckande dans-ka bilderbok är troligen Søren Ulrik Thomsens och Ib Spang Olsens Det værste og det bedste. Thomsen är en av Danmarks mest välkända poeter och i sitt efterord berättar han att dikterna redan var klara när han vände sig till den kontroversielle konstnären. Boken skulle kunna fungera bra för äldre barn och tonåringar, men jag tror knappast att författarna tänkt sig en åldersspecifik publik. Det finns mycket att säga om denna bok, men den intresserar mig främst i detta sammanhang därför att Søren Ulrik Thomsen är en så teoretiskt intresserad poet. Han har bland annat två poetiker på sin verklista. Vad säger Det værste ogdet bedste om bilderbokens poetik? Och då avser jag givetvis inte böcker med bilder i största allmänhet, utan den litterära genre som fötts och utvecklats med barnlitteraturen. Varför valde han, poeten, denna genre?

I jämförelse med dikten och diktsamlingen som konstverk avviker bilderboken på intressanta vis. Poesin siktar till minnet. Texten transcenderar och dikten blir till först i läsarens mun. Också bilderboken vill bli läst om och om igen, men den är långt mera bunden vid boksidan. Spang Olsens bilder förankrar Thomsens annars lätt memorerade texter vid bokuppslagen. För att erfara dem måste man ta ut och slå upp boken på nytt.

Bilderboken söker också en kollektiv och social läsakt. Den vill att vi läser den högt, kommenterande och tillsammans. Det är en konstart som ligger nånstans mitt emellan teatern (där läsaren är såväl skådespelare som publik), konstutställningen och poesin. På en gång intim och offentlig, särskiljande och gemensam.

Två svenska lyriker kommer också med varsina riktigt bra bilderböcker i år: Lennart Hellsing ger tillsammans med Tord Nygren (bild) ut den magnifika Trollringen med sångbara dikter kring mytiska naturväsen. Och Ann Jäderlund ger efter ett mer än decennielångt uppehåll som bilderboksmakerska ut Iris bok, som rymmer rått orala dikter och skrämmande, ödsliga collage. En bok som vänder sig lika mycket till vuxna som till barn.

Bilderboken är, kort sagt, en konstart med en mäktig potential, som alltså redan har och med all säkerhet i än högre grad kommer att utveckla sig bort från det specifikt barnlitterära. Det tror jag är till fördel för konstarten, eftersom barnlitteraturen tycks ha så svårt att värdera sin estetiska tradition och hantera sitt pedagogiska och didaktiska arv på egen hand.

Den litterära genre där detta problematiska arv kanske tydligast tematiseras är förstås ABC-boken. För litteraturen är det en överlevnadsfråga att alla kan läsa. ABC-boken är alltså en genre med uppdrag att sörja för artens fortbestånd. Ett tungt ansvar. Pedagogiskt brukar det hanteras enligt formeln "nytta med nöje". Den fungerar kanske i skolan, där man läser av tvång. Men frivillig läsning lever under andra villkor. Ingenting är så lätt som att lägga en bok ifrån sig, och tröttnar man på förälderns malande kan man alltid tänka på annat. Nöjet är, kort sagt, litteraturens lag. Det vet alla författare, men få vill acceptera insiktens konsekvenser. I den moderna ABC-boken har nöjet i stället kommit att bli en ideologi som riktar sig till barnet genom föräldern, vilken ju har att ansvara för sina ungars bildning.

Gunilla Bergströms Alfons ABC är följaktligen försedd med ett förord som redan från början slår fast hur kul det är med ord och bokstäver. Då man ger sig in i boken visar det sig emellertid att det i alla fall handlar mindre om att leka, än om att kunna. Anna Ornered satsar i sin ABC, om bilar, Barnens minimala manual på att det finns ungar som tycker att det är så kul med motorfordon att de sväljer bokstavskunskapen på köpet. Avgasrör. Backspegel, Cab, Däck " Puh! Men fotona är ganska fina. På ett likartat vis gör Owe Gustafson i Fem myror är fler än fyra elefanters sifferbok. Bilderna är kul och varumärket vinnande. Catarina Kruusval gör som Gunilla Bergström, använder en välkänd barnboksgestalt som lockbete i Ellen 1.2.3., med ungefär lika träigt resultat. Årets enda bok i genren som har en chans att lyckas med sitt grannlaga uppdrag är Bråkstavsboken av Magnus Lönn. Också i den ideologiseras nöjet i att "leka med ord", men resultatet är mycket roligare. Om "socker i botten-knepet" ska funka är det ju oundgängligt att det roliga faktiskt är roligt. Och Magnus Lönn är helt enkelt ett trovärdigt exempel. Det ser ut som om han verkligen haft ett genuint nöje av att göra bokstäverna på bilderna. Men hejigt är det likväl och kontrasten mot verklighetens skrynkligt koncentrerade fem-årsansikten inför omöjliga G, P och D:n uppdagar att barnlitteraturen har en del att göra upp med ännu.

Bland årets andra bilderböcker med baktankar om att lära ut, bilda och dana finns några verkliga fynd. Lennart Hellsing och André Prahs Hur människan är är en underbar antitypologi, som vackert visar att människan alltid överskrider och gensäger sin bestämning. Maarja Talgres (text) och Ilon Wiklands (bild) Babianen i Munthes trädgård lyckas förvånansvärt väl i sin skildring av den berömde doktorn på Capri, främst genom de enastående bilderna. Bilderna, av Fibben Hald, är också en starkt bidragande orsak till att Margareta, drottningen som visste vad hon ville av Dag Sebastian Ahlander blivit en så fascinerande bok. Texten är ställvis rätt torr, men den medeltida drottningens öde är i sig tillräckligt för att fängsla läsaren. Man läser den med fördel tillsammans med Ebbe Westergrens (text) och Tord Nygrens (bild) Tillbaka till medeltiden. Men det tveklöst mest ambitiösa projektet i denna genre är Christina Högmans (text och bild) märkliga Marie och musiken, en berättelse om familjen Schumann. Det handlar om en kulturhistorisk diamant, som från olika håll (inklusive en cd och noter) behandlar den berömda och ytterst centrala tyska musikfamiljen. En bok att bruka, som långt ifrån bara vänder sig till barn.

Det svenska bilderboksårets 2002 tycks mig på det hela taget som ovanligt rikt. Främst, kanske, i kraft av några inspirerade bildskapare. Anna-Clara Tidholm måste ha slagit rekord i antal titlar detta år. Förutom den uppmärksammade Flickornas historia (text Kristina Lindström) ger hon ut två nya pek-och-läs-böcker, Lite sjuk och Hela natten. I Augustprisvinnaren Adjö, herr Muffin (text Ulf Nilsson), en sentimental fabel på temat "morfar/farfar dör", understryker hon väl enkelt den tveksamma föreställningen om att ömhet och sorg skulle kunna rå på dödsskräcken. Nog kan man tycka synd om dem som dör, men det hjälper knappast mot den plötsliga ispiksinsikten om att man själv är en av dem. Anna-Clara Tidholms stora bok i år är istället Jolanta (text Thomas Tidholm), vars radikala form imponerar. Boken är ett slags pjäs (som troligen skulle kunna sättas upp), men replikerna saknas. I stället återges den tvåfaldigt, dels genom återberättaren, en pojke som sett pjäsen, dels genom Anna-Clara Tidholms bilder. Resultatet är djupt fängslande. Och det metateatraliska får ännu en tvist när man läser - eller bättre; uppför - texten i en högläsningssituation.

Eva Lindströms stora bok i år är den egna romanen Någon flyttar in, men hon firar också triumfer i Bertil och badrumselefanterna, en bok vars text ( Inger Lindahl) inte alls står i höjd med bilderna.

Gunna Grähs som har det vidaste registret av de stora bildskaparna i branschen kommer med flera böcker, den mest efterlängtade är säkert uppföljaren till Midnattsmysteriet (text Arne Norlin). I den nya Midsommarnattsmysteriet fullföljer hon föregångarens plottriga och konturskarpt myllrande stil.

Pernilla Stalfelt ger ut den läsvärda Stora maskboken, men framför allt Fickspöken. En utökad version, i pocketformat, av förra årets succé ur Den svarta barnkammarboken.

Olof Landström och Fibben Hald lyckas båda mycket bra i Boris glasögon (text Peter Cohen) respektive Akta"re för rost! (text Sonja Hulth). Och Pija Lindenbaum har jobbat hårt för göra Astrid Lindgrens gullgoda Britta-Kajsa i sagan Mirabell till en personlighet i egen rätt; lite distanserad, tvär och svårflörtad, som så många av Lindenbaums flickor.

En av de mest säregna bildskaparna, Kenneth Andersson, ger till egen text ut Ufo på dagis, en bok som definitivt är ägnad att rucka på våra föreställningar om rymdlivet. Katarina Lönneby visar i sin fina debutbok att hon är en bildskaperska med höga ambitioner och utpräglad stil. Bilderna gör hennes Luna till en stark bok, trots att texten är rätt konventionell.

Eva Eriksson, slutligen, har lagt en verklig pärla till sin digra verklista, när hon ritat till Bo R Holmbergs stillsamt poetiska En dag med Johnny. Få kan som Eva Eriksson balansera starka vardagskänslor på gränsen till sammanbrott. Holmbergs berättelse om en sällsynt dag med en åtrådd pappa, åskådliggörs med en serie bilder som jag tror kommer att bli klassiska. I bilden av Tim på tågperrongen, med handen vinkande åt pappa i det nu försvunna tåget, eller kanske utsträckt mot mamma som snart skall komma, fångar och förvaltar Eva Eriksson en kliché på ett sätt som bara riktigt stora konstnärer kan.

På nytt är det alltså bilderboken som visat sig vara barnlitteraturens djärvaste och konstnärligt vitalaste genre. Man skulle önska att författarna, inte minst till tystläsningsböcker, tog efter bildskaparnas större estetiska mod och frihet. Också bilder gör sig en föreställning om till vem de talar.

Men om barnbokstexterna alltför ofta vänder sig till barnet i egenskap av elev, ofärdig vuxen eller av förtryckt, osett offer i behov att vuxnas förståelse och tröst, så är bildskaparna såväl mer indifferenta som mer privata i sina tilltal. De talar inte till den andre så som en annan, utan till sig själv så som en annan. Om barnlitteraturen skall ha en framtid som konstart, tror jag att fler författare måste våga ställa sig friare till marknadens krav och välja denna "den inre och undre vägen" för att tala med Gunnar Ekelöf. Litterärt sett är det hur som helst den enda farbara, i längden.

Omnämnda böcker

Magnus William-Olsson