Jönson och Ekelöf – så olika, så lika
Åsa Linderborg:
I onsdags fick Johan Jönson Aftonbladets litteraturpris för Efter arbetsschema, en diktsamling som enligt prismotiveringen ”hugger sig fram genom betong, kött och politik”.
En del tycker att Jönson är en otäck författare, ja rentav ond. Han skriver nämligen om den avsky han som vårdare kan känna för de tunga, oformliga kroppar som utan kontroll utsöndrar läten, kräk och bajs. De som arbetar i vården förväntas ju vara hängivna sina arbeten, ja rent av så tacksamma ”att få jobba med människor” att de nästan inte behöver ha betalt – endast så kan arbetsköparen motivera skitlönerna inom den reproduktiva sektorn.
Efter arbetsschema är 800 sidor klasshat och något av det mest drabbande jag läst, kanske för att jag samtidigt hade anledning att återvända till Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink som kom ut för snart 40 år sedan. Rädslan, vreden och konfliktperspektivet, grundad i underordning, är gemensam – liksom önskan att bli företrädd av någon.
Både Efter arbetsschema och Rapport från en skurhink är arbetardagböcker, men till formen så olika de kan bli. Ekelöfs karga, knappa konkretion är tillkommen utan tanke på publicering. Jönson är en författare till tolv böcker som tvingas försörja sig i vården, och han verkar i en språkmaterialistisk tradition som jag gissar Ekelöf, om hon levat, hade avfärdat som obegriplig med ett ”pyttsan!”. Hon hade nog gett bifall åt Aase Bergs sköna fönsteröppnare, att språkmaterialismen i sina sämsta stunder lierar sig med ”marknadsekonomins hetsiga individualism” ( Expressen 21 nov ) – en helt riktig kritik som dock inte borde drabba Johan Jönson.
Men om Ekelöf grep sig an Efter arbetsschema med samma respektlösa hållning som en språkmaterialist – vars litteratursyn ligger långt från min egen även om jag kan förstå värdet av den – det vill säga, hon skulle ta vad hon ville av texten och strunta i resten, hade hon funnit strofer som återfinns i hennes egen bok: /”Jag behöver en inkomst”/. Jönson skriver om hur jobbet berövat honom luktsinnet, hon om ständigt svullna händer. Kanske är det just bara den med Maja Ekelöfs erfarenheter som till fullo kan förstå Jönsons poesi.
Jag vet inte vad Jönson tycker om Rapport från en skurhink som litteratur betraktad, men jag är säker på att han känner förakt över det patriarkala medlidande den upplysta medelklassen kan visa inför Maja Ekelöf (och kanske inför honom själv). Det är inte ett sentimentalt dickenskt tycka-synd-om som arbetare och arbetarförfattare förtjänar, utan att man – om man nu verkligen är den demokrat man påstår sig vara – tar ställning i kampen mellan arbete och kapital. På allvar.
