In i dimman
Martin Aagård om en reportagebok som smusslar med haschliberala åsikter
Den sista gången jag rökte marijuana hade det gått bra många år sedan sist.
Situationen var bekant. En fest som gått lite för långt. Någon räcker över en hemrullad cigarett.
Sen blev det annorlunda. Plötsligt blev allt tecknad film och ett oerhört hålligång i cirka 20 minuter innan jag i princip somnade stående. Det här var inte alls den milt bedövande drog som gör Pink Floyd-skivor uthärdliga jag kände igen.
Jag var tvungen att konsultera en bevandrad haschtomte i bekantskapskretsen för att reda ut vad som hänt.
Jo, förklarade han. Den aktiva substansen i cannabis, THC, hade de senaste åren maximerats till den grad att ruset blir helt annorlunda. Det började till och med bli lite svårt att få tag på den sortens gammaldags, bedövande Pink Floyd-stimulantia han föredrog.
Flummarnas bästa kompis hade blivit något av en partydrog.
Författaren och journalisten Johan Anderberg har också rökt marijuana. En hel del dessutom, erkänner han i sista kapitlet av Cannabusiness.
Men inte så mycket att han tappat sin förmåga att uttrycka sig i tal eller skrift, en effekt av långvarigt cannabismissbruk, som han beskriver i sin bok. Tvärtom var det länge sedan jag läste en debuterande reportageboksförfattare som så ledigt behärskar det där utdragna journalistiska berättande som annars lätt kan bli sövande tråkigt. I sin bok förklarar Anderberg orsaken till att THC-halten i modern marijuana är upp till 15 gånger större jämfört med för 20 år sedan. Det handlar inte om produktutveckling som följt brukarnas krav på kraftfullare rus, eller större konkurrens med andra droger – enligt Anderberg är det snarare en bieffekt av det hårda kriget mot drogerna. Marijuanaodlarna fick gå under jorden, odla inomhus på begränsade ytor, och tvingades odla fram mer potenta och lönsamma varianter av gräset.
Anderbergs bok beskriver cannabisens historia just utifrån de lagar som omgivit den. Från de tidigaste larmrapporterna från amerikanska Federal Bureau of Narcotics via de europeiska opiumkonferenserna och USA:s föga framgångsrika drog-tsarer till den svenske narkotikabekämparen Nils Bejerots arbete.
Mycket kretsar kring omröstningen om legaliseringsförslaget ”Proposition 19” i Kalifornien 2010 och det fåtal individer som i dag får hantera marijuana helt lagligt. Bland annat en synnerligen hemlig odlare i Holland som förser det statliga medicinska marijuanaprogrammet med THC och de amerikaner som har laglig rätt att röka gräs mot olika diffusa smärtor.
Dessutom följer boken haschets motsvarighet till John Franzén (Ica-handlaren som ville sälja sprit i sin affär, ni vet). Den 34-årige Norrköpingsbon Joakim Hedström har envetet kämpat för att få importera medicinsk marijuana för eget bruk till Sverige. Hittills med små framgångar.
Anderberg propagerar aldrig uttalat för att cannabis ska legaliseras. Men drogens förmodat ”medicinska” effekter accepteras utan någon som helst diskussion. Flera historiska förbud förklarar han med orsaker som ”protestantism” eller ”moral” samtidigt som missbruk är ett ord som sällan förekommer. Varje forskare som försökt peka på THC:s nedbrytande inverkan på frontalloben bemöts med välslipade argument. Och till slut anar man att det sitter en någorlunda frälst person bakom datorn.
Mest irriterande är den där välbekanta bilden av marijuana som en ganska rolig drog. En drog som är fredagsmys för liberala amerikanska intellektuella och vars allvarligaste sidoeffekter är tovigt hår och dålig musiksmak.
Aldrig någonsin diskuteras missbrukarens offer – omgivningen.
Anderberg ifrågasätter väldigt få av de klassiska haschtomte-klichéerna. Den om att cannabis är en fredlig drog, till exempel. Men för att inse att ett utspritt ganja-rökande inte leder till ett fridsammare samhälle, behöver man bara titta på Jamaica.
Nya siffror visar att sju av tio svenska ungdomar föredrar cannabis före alkohol. Det tycker inte Johan Anderberg är något problem. Hans bok är en droppe i en liberaliseringsvåg som sveper över världen samtidigt som tillgången ökar. Sverige är i dag, tack vare inhemsk produktion, mer eller mindre självförsörjande på marijuana.
Frågan varför vi bör acceptera det ställs aldrig.
Men bevisbördan är faktiskt drogliberalernas. Seth Rogen, George Soros, Mario Vargas Llosa och Johan Anderberg måste förklara de positiva effekterna av ett ökat THC-användande. Och det räcker inte med att ett antal svårt nedrökta smärtpatienter påstår att de mår prima när de är höga.
Den som någonsin hört två THC-påverkade personer samtala vet att marijuana är ett av de sorgligaste bedövningsmedel som finns. En självupptagen drog som blivit allt tyngre och mer världsfrånvänd. Att den illegala handeln skulle försvinna för att en legal marknad uppstår är långt från självklart.
Anderbergs bok må vara välskriven, men hans smusslande med sin hasch-positivism blir till slut oerhört irriterande.
Det påminner om att tvingas prata med den där kisande festdeltagaren som räcker dig den hemrullade cigaretten. Efter ett par minuter sitter man ju bara och tänker: ”Snälla, snälla, kom till saken någon gång”.
Fakta: Cannabis
Växten som har sitt ursprung i centralasien namngavs av Carl von Linné.
Vanligaste formerna är Hasch (pressad kåda från växtens blomma) och Marijuana (torkade blommor och skott). I dag innehåller marijuana och hasch ungefär lika höga nivåer av den aktiva substansen THC.
Blev liksom de flesta andra droger vanlig i Sverige först på 60-talet. Konsumtionen bland unga har ökat kraftigt under 90- och 00-talen. Vanligast är drogen bland män mellan 20 och 25 år i storstad.
Källa: Wikipedia, Cannabusiness, CAN, SvD
